Anders får fortfarande inte träffa sina barn

I september berättade SN om Anders, som egentligen heter något annat, som trots att han i domstol fått beslut om att få träffa sina barn tre timmar i veckan inte hade träffat dem på flera månader. Anledningen: Personalbrist i semestertider på Gnesta kommun. Anders ska nämligen ha med två umgängespersoner när han träffar barnen, något som kommunen inte hade ordnat.

När SN pratade med Maud Höglander, chef för individ- och familjeomsorgen i augusti lovade hon att Anders umgänge med sina barn skulle starta redan under september, när alla semestrar var slut. Men fortfarande, drygt två månader senare, har ingenting hänt.

— Det är under all kritik! De ursäktar sig på olika vis för att slippa ta sitt ansvar. Det var illa nog från början, nu har det gått ytterligare två månader där jag inte fått träffa mina barn, och mina barn inte fått träffa sin pappa, säger Anders.

Han berättar hur han förslagit att han ska få träffa barnen på förskolan i väntan på att umgängespersoner ska utses. Han har också tagit kontakt med en mans- och familjejour som nyligen startat i Gnesta och Trosa. Jouren har varit med på möten med socialen och också erbjudit sig att tillhandahålla de umgängespersoner som krävs för att barnen ska få träffa Anders.

— Nu känns det som att socialen sätter sig tvären för de har inte ordnat fram de här personerna själva. Det ser väl inte lika bra ut. Det känns väldigt byråkratiskt, att inte använda de här personerna när de finns.

Anders hoppas att kommunen har i åtanke att det som händer nu kan få konsekvenser i framtiden. Han beskriver sig själv som rotlös och säger att det påverkat honom också i vuxen ålder.

— Får barnen inte de verktyg de behöver för att bli trygga människor kommer det märkas i framtiden. Det här handlar inte bara om mig utan om att barnen blir brickor i en utstuderad psykisk misshandel. Kommuner och myndigheter pratar vitt och brett om barnkonventionen, men å andra sidan är det barnen som blir lidande när resurserna inte finns. I det här faller kränker kommunen barnen.

Anders säger att kommunen hängt upp sig på den brokiga bakgrund han har. Han har också lidit av psykisk ohälsa och diagnostiserats med borderline.

— Men det där är tio år sedan. Jag känner inte alls igen mig i det i dag. Då var jag arbetslös och hade en helt annan situation. Nu har jag jobb och ett fungerande socialt liv. Men kommunen fortsätter hålla det här mot mig, det känns inte rätt att mitt förflutna ligger mig i fatet.

Ärendet är nu anmält till Inspektionen för vård och omsorg. Men Anders är tveksam på vad det egentligen kan ge.

— Det finns inga fängelsestraff eller böter för en kommun, de kan få lite kritik. Men hur ska man kunna kompensera det som varit? En hel sommar, och alla planer som vi hade.

I slutet på november kommer delar av Anders släkt komma på besök och Anders högsta önskan just nu är att barnen ska kunna få vara med och träffa sin familj då.

— Men egentligen vågar jag inte ens tänka på det. För kanske blir det så att barnens familj samlas, men att inga barn får vara med, säger han.