Anders livsdröm tog dem till Karibien

Jag har alltid drömt om att segla med egen båt över Atlanten. När jag blir gammal vill jag inte säga ”det blev aldrig av”, säger Anders Wallentin, nyligen hemkommen från ett helt års seglingsäventyr tillsammans med sambon Caroline Tännström
De har seglat Trosa–Karibien tur och retur. En tripp på 13 500 sjömil, där de tagit sig över både Biscaya och ett världshav. Upplevt härlig segling i solvarma vindar och blöt berg- och dalbana i åskregn.
Därtill har de i fyra månader njutit av karibiska öar med vit sand och kristallklart vatten.
– Tänk dig att ta gummibåten, åka till ett korallrev och snorkla hela dagen bland sköldpaddor och vackra fiskar. Ha picknick på en fridfull strand och inte ha några tider att passa... det var helt underbart, säger Anders.
De har också gjort kortare stopp på solvarma ställen som Madeira, Kanarieöarna, Kap Verde-öarna och Azorerna.
En härlig tillvaro, långt ifrån Mölnbo där Anders växte upp. I Mölnbo fanns inget hav. Däremot fanns bästisen Martins mamma, som såg till att skicka två nioåringar på seglarläger. Två ivriga killar, som senare i livet syntes kryssa på allt högre havsvågor.
– Hon har nog både glatt sig och ångrat sig många gånger, säger Anders och skrattar.
Ty så länge vädret är fint går ju det mesta bra. Men när stormen överraskar, kan njutningen snabbt förvandlas ett plaskvått inferno. Då gäller det att besättningen har förtroende för sin kapten.
– Jag känner mig helt trygg med Anders. Han är otroligt kunnig och noga med säkerheten, och skulle aldrig utsätta någon för risk, säger Caroline.
Men allt går inte att förutse – trots noggrant följande av väderprognoser. Under hemfärden över Atlanten, med två veckors segling till närmaste land, mörknade plötsligt himlen. Anders, som hade vakten, såg tre svarta pelare lösgöra sig ur ett åskmoln – bara någon kilometer bort.
Det var tornados. Ödesdigert mullrande. Med en vindstyrka på 150–200 meter i sekunden.
På en minut hade Anders väckt den sovande Caroline och övriga två besättningsmän. Livlinor på. Snabbt byta kurs. Bort från den annalkande livsfaran.
Anders lyckades agera lugnt och bestämt – trots rädslan som tickade inuti:
– Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Det har ju hänt förr att båtar har försvunnit till havs.
Annars har de haft betydligt mer tur än många andra seglare. Sluppit knäckt mast, piratattacker och valkrockar – bara några exempel på sådant som kan hända.
– Men ett par gånger hamnade vi faktiskt läskigt nära valar. En av dem, bortåt 20 meter lång, dök ner precis under skrovet.
Dessa giganter är fantastiska att se – men de kan väga tio gånger mer en åtta tons segelbåt. Då förstår man att närkontakt är mindre lämpligt.
Men åter till resans highlights. Delfiner som följer båten. Stjärnklara nätter över nattsvart hav. Mumsig fisksoppa efter spännande fångster. Anders pappas 65-årsdag, firad på paradisö.
Hur förverkligar man en sån dröm?
Anders ler, och berättar om Mölnbos gamla mortelfabrik. Ett fallfärdigt hus på 290 kvadratmeter, som blev bostad åt honom och Caroline.
– Jag ägnade sex år åt att renovera det. Steg upp sju på helgmorgnarna för bygga. Investerade genom arbete, för att sedan kunna sälja huset och finansiera resan.
Samtidigt lärde han sig om länder, in- och utreseregler, sjukvård ombord. Om motorer, el och hur saker funkar. Om väder, vind och tidvatten.
– Man måste förbereda sig på det värsta men hoppas på det bästa, säger Anders, som också hann segla några långsträckor. Bland annat Karibien–Sverige, men då som en nyfiket lärande besättningsman.
Strax innan planerat avfärdsdatum sålde de huset. Vinsten räckte till både resa och sprillans ny båt.
Från 290 till 18 kvadratmeter.
Hur gick det att samsas?
– Visst hände det att man gick varandra på nerverna. Det finns ju inga ställen på en båt där irritationen kan få pysa ut i fred. Men i stort gick det jättebra, tycker Caroline.
Det minimala livsutrymmet medför att man lär känna både sitt eget och andras sanna jag.
– Det dröjer inte länge förrän hela personligheten kommer fram, både med tillgångar och brister. Det kan bli rätt spännande, ler Anders.
En annan sak är att bostaden ständigt gungar. Spjärna emot och hålla fast är vad som gäller. Till och med när man äter, sover och går på toa.
– Det kan vara rätt jobbigt. Man får träningsvärk, särskilt i början!
Det har gått några veckor sedan hemkomsten. Då anlände de Trosa hamn, trötta efter 19 dygns tuff segling med mycket åskregn och kuling. Det väckte, trots en fantastisk resa, viss hemlängtan,
– Nu bygger jag ett litet hus på 60 kvadratmeter på en tomt vi köpte i Trosa 2006. I det ska vi bo medan ett nytt, ”riktigt” hus, byggs, berättar Anders.
En skön frihet är slut. Ett år utan tider att passa, där lusten fått styra dagens innehåll. Nu väntar den rutin, som stavas jobb. Caroline hade ett som väntade. Anders ska söka parallellt med byggandet.
I själen har de en glädje som ingen kan ta ifrån dem. En erfarenhet att luta sig emot i livets alla delar.
– Jag har lärt mig att man klarar mer än man tror. Sådant gör gott för självförtroendet, konstaterar Caroline.