Änglarnas SM-guld rena himmelriket för många
Någon gång under 1993 satt jag på en buss hem från västkustens huvudstad. Intrycken hade inte riktigt lagt sig och det var en rejäl mix av besvikelse som blandade sig med en känsla av patriotisk stolthet.
Superstjärnorna, mina idoler i mitt favoritlag, hade blivit utspelade.
Av ett lag från Sverige.
IFK GöteborgManchester United 31.
I Champions League.
Polarna, de som sedan barnsben hållit på Änglarna, skrek ännu högre under den fem timmar långa bussresan än de hade gjort på vägen dit.
Och det ville inte säga lite.
Just då fanns det inget som talade för att IFK Göteborgs dominans i Sverige, men även triumferna i Europa, bara var några år ifrån att ta slut.
Stjärnorna försvann en efter en, ersättarna höll inte samma klass och IFK Göteborg glömde bort vägen som tog klubben ut i Europa. Egna produkter och kontinuitet ersattes med dyra köp och snabba beslut.
Att just årets säsong, där tidningsrubrikerna mestadels handlat om ekonomiska skandaler, skulle sluta i IFK Göteborgs första SM-guld på elva år, var väl lika troligt som att den defensive terriern Pontus Wernbloom skulle kunna omskolas till forward.
SM-guld blev det, Wernbloom agerade bollmottagande anfallare som det var den mest naturliga förändringen
i världen och snart är det åter IFK Göteborg som är Sveriges hopp i Europa.
Det jublas allra mest i Göteborg. Men också på en massa andra platser runt om i Sverige. Varken 80- eller 90-talets framgångar är glömda.
Nu kanske en ny storhetstid kan inledas.
För även om det känns svårt att se att årets upplaga av IFK Göteborg ska kunna hota några europeiska storlag kändes det likadant 1993.
Manchester United skulle ju bara krossa IFK Göteborg.
Det blev inte så.
Kanske kan Änglarna överraska igen.
För svensk fotbolls skull hoppas jag det även om det sker på bekostnad av ett visst engelskt favoritlag.
Så jobbar vi med nyheter