Anna hade redan sagt ja
En månad före mordet bestämde sig Anna Lindh för att bli partiledare efter Göran Persson. Det skriver Aftonbladets Olle Svenning i Anna Lindh en minnesbok som kommer ut idag.
Boken, som skildrar Anna Lindhs politiska gärning, tog honom en månad att skriva.
Efter mordet skrevs många artiklar om hennes familj och vardag. Hon skildrades som en svensk Diana. Men Anna Lindh var också vald politiker. Därför ville jag skriva om hennes liv som politiker.
Olle Svenning betonar att Anna Lindh ville bli statsminister och partiledare.
Jag har det direkt från henne. Göran Persson ville sluta i april 2004 och hade frågat henne om hon kunde ställa sig till förfogande. Först var hon avvisande, men mot slutet av sitt liv hade hon bestämt sig för att ställa upp. Hon ville vara statsminister, säger Olle Svenning. Vägen till det beslutet beskrivs inte som spikrak av Olle Svenning. Anna Lindhs snabbt uppblossande politiska intresse i de tidiga tonåren ledde in i SSU. Hon engagerade sig i internationella frågor och blev SSU:s ordförande fram till 1990.
Men hon våndades en del över att bli politiker på heltid. Hon höll en fot kvar i juridiken och diskuterade hur ett politiskt liv gick att förena med familj och barn.
Partikongressen 1990 blev en vändpunkt. Hon valdes in i Socialdemokraternas verkställande utskott och blev borgarråd i Stockholm. 1994 utnämndes hon till miljöminister i Ingvar Carlssons regering.
När hon blev utrikesminister 1998 förvånades många över utnämningen.
Men vad många av oss inte förstod då var att hon hade enorma kontaktnät ute i världen som hon byggt upp under SSU-tiden.
De nätverken stärktes och Anna Lindh hade som få svenska politiker mycket goda kontakter med flera inflytelserika europeiska politiker och USA:s utrikesminister Colin Powell.
Hon byggde upp omfattande allianser. Via Powell hade hon en ingång till USA. Hon kunde diskutera med honom och hon brände inga kontakter, säger Olle Svenning.
Två saker sammanfattar, enligt Olle Svenning, Anna Lindh som politiker: en röst för Sverige i världen och vår första ledande EU-politiker. Anna Lindhs uppgift var att ge den svenska modellen en europeisk identitet, skriver han.
Därför blev hon också en sådan symbol i EMU-omröstningen. Trots att hon ångade på för fullt visste hon tidigt att EMU-omröstningen skulle förloras.
Folk applåderade på valmötena, men ibland blev intrycket att människor ville säga till Anna Lindh: Vi kommer att rösta nej till euron men du ska veta att vi tycker mycket om dig. Ändå.
Olle Svenning tror att det just var förmågan att kombinera vardagens erfarenheter med globala frågor som gjorde henne omtyckt.
Det var hennes tro att en folkvald ska synas bland folk. Men hon baserade också sin ideologi på vardagens villkor, säger Olle Svenning.
Han ser flera likheter med Olof Palme: det internationella engagemanget, den verbala skickligheten och den blixtsnabba förmågan att ta in och tolka information, men en sak skiljer avsevärt: Anna Lindh fick inga riktiga fiender.
Jag tror hon hade ett tilltal som många gillade. Hon tog nog sina politiska motståndare på allvar. Hon lyssnade på dem och folk kände sig respekterade.
En optimistisk tolkning kan vara den att Anna Lindh lät oss ana framtidens politiker, avslutar Olle Svenning sin bok.
Så jobbar vi med nyheter