Anna kan tänka sig en tävlingscomeback
Under tio års tid skrev SN artikel efter artikel om en talangfull ponnytjej sedan, inte över en natt men nästan, så försvann Anna Heed från tidningssidorna. I stället var det hennes lillasyster Linda som började synas i spalterna. Vad hände med Anna och hennes drömmar?
i Sverige.
Att byta 25 grader plus till minus 12 är inte helt lätt. Speciellt eftersom de riktiga vinterkläderna saknas. Men Erkan är ivrig som ett barn.
När kommer snön. Jag vill göra snögubbar och kasta snöboll, säger han.
Har man aldrig sett snö tidigare är förtjusningen lätt att förstå. Både han och Anna har jobbat inom turistnäringen under många år. Det var även så de möttes i Alanya. Men nu är det livet slut.
Jag har rest runt i många år och jobbet är slitigt. Jobb åtta månader per år men under den tiden så jobbar man nonstop. Under de resterande fyra månaderna äts bufferten upp så det går aldrig att spara, säger Anna.
Därav helomvändningen i livet.
Men Anna har redan klarat av en sådan. Vid 19 års ålder beslutade hon sig för att hoppa på en yrkeskarriär, i stället för att satsa på hästarna. Hon hade då ridit och tävlat i hoppning sedan hon var fem.
Jag slutade inte tvärt, utan allt kom gradvis. Jag tog egentligen en timeout. Jag trodde nog att jag skulle komma tillbaka, säger Anna. Steget från ponny till stor häst blev ekonomiskt sätt för stor. Jag hittade inga bra hästar och efter att ha legat på topp med ponny så var det svårt att ta.
Så Anna började söka en väg ut. Bästa erbjudandet kom från hästfamiljen Jansson nere i Belgien.
Jag fick chans att jobba i deras restaurang och kunde ändå fortsätta rida.
Efter hand försvann hästarna mer och mer ur vardagslivet och nu har det mest blivit ritter på systerns hästar när Anna besökt Sverige.
Men senast jag red var när Erkan skulle överraska mig på min födelsedag. Han tog mig till ett stall utanför Alanya där de hade åtta tokiga ponnyhingstar. Jag tror inte att jag satt mer än tio minuter i sadeln, säger hon och skrattar.
Anna har ett stor portion respekt för de fyrfota vännerna. Inte undra på. Hennes SM-debut sköts upp ett år efter att en häst sparkat bakut i hagen. Ett litet jack under högra ögat visar var hoven träffade. 1979, nio år gammal, fick hon i stället ansöka om dispens att ställa upp med B-ponnyn Janina.
På den tiden var man tvungen att vara tolv år för att rida SM, säger Anna och minns samtidigt hur skräck-slagen hon var för ett besök från SN-sporten.
Jag var blyg och rädd och gömde mig på mitt rum. Jag ville bara att de skulle gå sin väg.
Det blev ingen medalj på det mästerskapet, men många fler under de följande åren.
Jag vann mycket på mina B- och C-ponnier, och jag var med i EM-laget mellan 198487. Som bäst blev det ett brons i lag och jag tog själv lite individuella placeringar.
Hur var det nu, var du och världs- och olympiamästaren Rodrigo Pessoa ett par?
Vem säger det, frågar Anna bekymrat, innan hon medger att det kanske var tal om en lite tonårsförälskelse.
Han var 1314 år, jag ett par år äldre. Vi träffades på en tävling i Hannover första gången och flirtade lite, men det var aldrig något allvarligt. Jag tränade sedan för hans pappa Nelson.
Den allra första förälskelsen däremot rostar aldrig.
Jag har vant mig att vara andra mannen i hennes liv, säger Erkan utan minsta tillstymmelse till svartsjuka.
Jag kan fortfarande drömma om honom, säger Anna. Fandango
han var den perfekta ponnyn. Jag stannade kvar på tävlingar efter att mina klasser var över bara för att titta på honom. Och sedan fick jag chansen att först låna honom och till sist köpa honom. Han var bara så perfekt. Jag höll
sedan kontakten med de som ägde honom efter mig tills han dog.
Nu, tillbaka i Sverige, kan man fråga sig om timeouten är över. Om det kanske blir ridning igen som blir Annas huvudsysselsättning.
Man ska aldrig säga aldrig. Jag måste träna upp min balans på hästryggen först. Men tanken är att jag ska hjälpa min syster till en början. Alltid kan jag motionera några av hennes hästar. Calle (Columbus H) är snäll och bra. Det är egentligen bara unghästarna och Rex, som jag inte ger mig på.
Jag och min man ska försöka hitta ett hus i trakten. Sen får vi se. Ni kanske ser mig ute på tävlingarna igen om ett tag, säger Anna och skrattar brett.
Så jobbar vi med nyheter