Anna Lindhs öde och minnet av henne är något som direkt berör många Nyköpingsbor och andra i östra Sörmland, oberoende av politisk hemvist. Maken Bo Holmberg var landshövding. Familjen bodde i landshövdingebostaden, den vita tegelvillan, bara ett par minuters promenadväg från Stora torget, stadshuset och länsstyrelsen. Några minuter längre bort väntade tågstationen. Den första vätskekontrollen för många dagliga pendlares väg till jobbet, ofta även utrikesministerns.
Jag mötte Anna Lindh ett fåtal gånger i hennes roll som utrikesminister. Beskrivningarna av henne som en öppen, energisk och drivande person är ingen överdrift. Vi må ha haft olika uppfattningar om mycket, men det var lätt att förstå hur hon snabbt gjorde sig ett avtryck i den ytterst mansdominerade miljö som gruppen utrikesministrar inom EU är.
Utrikesministermötet i Nyköping 2001 var hennes verk, ett bestående minne för många i SN:s spridningsområde. Det var då storpolitiken kom tillbaka till den gamla kungastaden. Säkerhetsbilar, avspärrningar, hemliga korridorsamtal och demonstrationer. Residensstaden väcktes verkligen till liv av det storslagna. Viktiga steg mot unionens historiska östutvidgning noterades. Det var en epokgörande tid och där spelade hon roll, Anna Lindh.
Hennes politiska gärning illustreras lättast av denna, hennes framgångsrika tid som utrikesminister. Det finns skäl att känna respekt för den politik och den utrikesagenda som hon stod för. Engagemanget för EU-utvidgningen och värdet av öppna gränser finner likasinnade långt in i Alliansens väljargrupper. Inrikespolitiskt är bilden betydligt suddigare, tiden som miljöminister närmast okänd.
Inför tioårsdagen av mordet har nyhetsspalter och kolumner fyllts av allehanda kontrafaktiska resonemang. Hur skulle det ha blivit om hon hade fått leva? Det må vara ett sätt att hedra hennes gärning, men i sådana spekulationer vinner det idylliskt tänkta alltid över en krassare realism. Visst kunde hon ha blivit ny S-ledare 2005 efter Göran Persson. Visst kunde hon ha vunnit 2006 års val åt sitt parti – och skjutit det historiska maktskiftet på framtiden ytterligare fyra år. Men det blev aldrig så.
Facit är något annat. Med mordet på Anna Lindh väcktes en nödvändig granskning av principerna för livvaktsskydd. Riskerna för framstående politiker som rör sig i offentliga miljöer hade underskattats. Det som aldrig fick hända igen efter Palmemordet, hade hänt.
Samtidigt tål att minnas att det inte var främst det partipolitiska som präglade Nyköping efter mordet. Invånarna fyllde stadshustrappan med blommor och kondoleanser. Det var en mäktig manifestation som inte bara hedrade en framträdande politiker. Det var en bygd som sörjde en medmänniska, en granne, någon som många tyckte sig känna.
Några få år senare förstördes – vid upprepade tillfällen – hennes minnesmärke i glas vid Anna Lindhs plats. Förstörelsen väckte ilska, frustration och förtvivlan. Den upprördheten kände inga partigränser, det var Nyköpingsborna som tog det personligt.