Ansvaret faller tungt på Göran Persson
De ansvariga beklagar visserligen att misstag begåtts, men redogör inte specifikt för några egna. Det talas hellre om brister i organisationen med indirekta syftningar på att underlydande inte bistått med tillräcklig information. Som om de utpekade ministrarna var förhindrade att agera själva och kräva svar.
Utrikesministern lyssnade inte på nyhetssändningarna. Statsministern tittade visserligen på tv, men väntade sedan på mer information. Ansvariga chefer på UD trodde att man kunde leda arbetet via mobiltelefon, utan att lämna julledigheten. Så kan bristande regeringsduglighet illustreras.
I eftervärldens ögon kommer Göran Perssons regering 2002-2006 att karaktäriseras av statsledningens kris och handlingsförlamning när katastrofen drabbade så många svenskar den 26 december 2004. Men Göran Persson vill inte sparka någon. Just nu. Han tar ansvaret, säger han och sitter kvar. Som om den delen av kritiken därmed vore ur världen. Men det håller inte att ducka för ansvarsfrågan.
Ansvaret för krisen på regeringskansliet är i högsta grad politiskt. Därför borde också någon ansvarig få gå. Utrikesminister Laila Freivalds och kabinettsekreteraren Hans Dahlgren bär ansvar för kaoset på utrikesdepartementet. Att låta någon eller båda få lämna sin post vore att erkänna det djupa allvaret i kommissionens kritik.
Viktigast av allt är ändå att regeringskansliet får en krisberedskap värd namnet. Om regeringen och myndigheterna rätt hanterat den information som kom, och då exakt vetat vilka man skulle kalla in extra, så hade inte händelsen upplevts på samma sätt. Alla tillgängliga resurser hade lagts på att bistå de drabbade. Nu slukades förödande mycken kraft av myndighetskaoset på hemmaplan.
Katastrofkommissionens slutsatser är entydiga. Det var Göran Persson, Laila Freivalds och den sittande regeringen som skulle leda arbetet och förväntades ta de akuta, nödvändiga besluten. De klarade inte av det.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!