Ansvaret ligger hos oss själva

Sedan två veckor tillbaka ser jag bilder för min inre syn, precis innan jag somnar. Hemska bilder. Bilder av gaskamrar. Bilder av människor som torteras på alla tänkbara vidriga vis. Jag ser utmärglade kroppar, sargade kroppar, döda kroppar och förtvinade kroppar. Jag ser sorgsna ansikten och hånfullt skrattande SS-officerare. Jag ser krematorieugnar, murar, taggtråd, elstängsel, avrättningsplatser och människor som förtvivlat ber om nåd. Jag ser leende SS-soldater hänga upp skinn från flådda judar på tork i solen och jag ser vitkaklade obduktionsbord, där människor har utsatts för de mest ohyggliga experiment.
Allt på grund av att de ansågs ha fel etnisk tillhörighet, fel politiska värderingar eller fel sexuell läggning. Framför allt ser jag ansikten. Fotografier av glada, ovetande, sorgsna, förtvivlade och lidande människor. Tusentals fotografier. Fotografier som ger ansikten åt alla de människor, som kallblodigt och känslolöst mördades av nazisterna under andra världskriget, i de fruktansvärda mördarfabriker vi kallar koncentrationsläger.
Det är ansiktena som skär djupt in i bröstet, och lämnar en smärta som aldrig vill försvinna. De gör, på något sätt, att man inser vidden av den perversa, sinnessjuka, känslokalla, samvetslösa förintelse, som nazisterna bedrev. En del av den, i alla fall.
Jag tror inte att någon, ens med uppbådande av sin allra vildaste fantasi, kan föreställa sig de oerhörda grymheter, som utspelade sig under andra världskriget. Det är för stort och ofattbart att en sådan ondska har fått fritt spelrum, och att människor så totalt beräknande och utan medkänsla kan utsätta andra människor för ett sådant lidande.
Det är svårt att inse att man har stått på en plats, där en och en halv miljon människor mördades för cirka 60 år sedan. Det är istället detaljerna som tar på sig att berätta det budskap, som statistik inte kan förmedla, och framför allt är det bilderna som berör?
Man slås av en fruktansvärd känsla av hopplöshet, när man inser att mänskligheten inte har lärt sig av sina misstag. Folkmorden under Pol Pots regim i Kambodja, då minst en miljon människor mördades, och i Rwanda- Burundi under 90-talet, då Hutu-milis mördade uppskattningsvis 800 000 tutsier, talar sitt tydliga språk.
Vi får heller inte glömma de ohyggliga grymheter som folk utsattes för i det forna Jugoslavien, eller det lidande människor utsätts för i Mellanöstern, där två medlemmar ur Israels parlament, Knesset, har utrotning av det palestinska folket som en punkt på sitt gemensamma partiprogram?
Ansvaret för att se till att inte historien än en gång befläckas av liknande tragedier, ligger hos oss själva.
Vi måste visa med kraft att vi inte accepterar några som helst antidemokratiska eller främlingsfientliga tendenser.
Vi måste börja i vår egen närhet och vara uppmärksamma och reagera på nazistiska och rasistiska slagord, skällsord, symboler och handlingar. Kanske kan då människan någon gång i framtiden få uppleva ett samhälle, där varken kön, hudfärg, sexuell läggning, socialt ursprung, religion eller etnisk tillhörighet spelar någon roll.