Äntligen måndag till sist
I torsdags kväll, kvällen före midsommarafton, kändes ledighetens lättja som en välsignelse. Tre hela underbara lediga dagar framför mig! Hade bestämt med några goda vänner att fira midsommar med dem ute i skärgården. Fick löfte om en kojplats i kompisens segelbåt, dock hade de seglat ut redan innan jag kom loss från jobbet. Alltså, en härlig lugn torsdagskväll, alldeles för mig själv, med ett glas med kyld vätska ute på balkongen. Sköööönt!
Går ut på balkongen och sätter mig i fåtöljen. Klafs! Vad i h-e? Dynan genomsur, hade glömt den ute under regnvädret som dragit förbi, suck! In och upp med brallorna på tork, bort med dynan, in med den och torka av stolen.
Fick sitta litet hårt, men vad gjorde det, jag var ju ledig. Hann precis tänka så, när det small till och himlens alla portar öppnade sig på vid gavel. Bråttom in, åskvädret precis ovanför, small och blixtrade i ett. Bättre plats än vid köksbordet kunde jag inte tänka mig just då.
Nästa morgon fick jag ägna åt att försöka rädda parketten i vardagsrummet, i brådskan kvällen före hade balkongdörren inte blivit stängd, regnet hade tagit sig in och bildat stora pölar på golvet, precis där jag lagt dynan, men byxorna hade regnet i alla fall inte klarat av att nå.
Alkoholfri sillunch, sedan cykeln ner till Tovastugan för traditionellt midsommarfirande. Tittade på en massa mammor och barn som dansade runt stången, männen lyste med sin frånvaro, det är uppenbarligen endast mammor som bär traditionen vidare.
Bäst som jag satt där i solskenet, njöt av dragspelsmusiken och den gälla kvinnostämman som sjöng de traditionella visorna kände jag något konstigt och kallt i skrevet. En av de små hade placerat sin mjukglass där, jag försökte torka bort kladdet med en servett, ilsket och förgäves letande efter syndabocken eller dennes föräldrar, fortsatte in på toan behövde skölja med vatten. Insåg att jag behövde byta byxor, inte kul att visa sig med en stor våt fläck framtill. Dessutom började det bli dags att ta mig ut till kompisarna i båten.
Fick skjuts, iförd torra och rena byxor, ut till Svärdsklova, där jag blev hämtad i en mindre motorbåt för vidare transport till segelbåten där jag blivit lovad en kojplats. Havsvattnet som yrde in över båten gjorde sitt bästa att blöta ner mig. Jackan dyngsur, men byxorna blev bara litet blöta, så de fick bli kvar på underkroppen, men jackan hängdes på tork.
Festen kunde börja!
Vaknade i lördags morse av att vattnet droppade i mitt ansikte. Den j-a båten var inte tät! Uppifrån! Satte mig upp och torkade mig i ansiktet och tittade efter läckan. Vattnet verkade komma från ett stuvutrymme ovanför mig. Gissa vad jag hade stuvat in där! Just det, byxorna. Det var när de inte hade kunnat hålla kvar vattnet som det hade börjat droppa på mig. Underbart! Regnet vräkte ner, inga byxor att sätta på mig. Jo, förresten, jag hade ju ett regnställ med, var alltså någorlunda räddad under hemfärden som förlöpte utan vidare problem.
Hem, ljuva hem! Tappade upp ett varmt skumbad när jag kommit hem och fått upp det blöta på tork. Då ringde telefonen, rösten från en kvinnlig bekant sa: Snälla du, kom hit och hjälp mig. Tvärstopp i duschavloppet, vatten över hela badrumsgolvet. Och det är klart, vem kan motstå en kvinna i nöd? Inte jag!
Fram med rensbandet, propplösare med, upp på cykeln och strax var jag på platsen för det akuta avloppsstoppet.
Så här i efterhand förstår jag att jag borde tagit av mig byxorna innan jag lade mig på knä därinne, men bättre efterklok än inte klok.
Och nu är det alltså äntligen måndag!
Lennart Ringdahl
Så jobbar vi med nyheter