Är inte alla liv lika mycket värda?
Jag förlorade mitt barn i en bilolycka.
Det är väl inget. Jag förlorade mitt barn i tsunamin.
Om en människa dör i en bilolycka, blir det eventuellt en liten notis i lokaltidningen.
Varje år dör cirka 500 människor på våra vägar. Om dessa 500 hade dött i en och samma bilolycka? Då hade det blivit nationell katastrof med monument och minnesstunder.
Vari ligger skillnaden? Kan sorg bli mer än outhärdlig? Skulle min sorg vara mindre viktig bara för att det inte samtidigt också omkom några andra? Är det lättare att förlora ett barn, om ingen annan gör det samtidigt? Kan värdet av ett människoliv vara relativt?
Uppmärksamheten kring ettårsdagen av tsunamin har tagit sig groteska former. Medierna har frossat i snyftreportage. Aftonbladet uppmanade oss att tända ljus för offren. SVT2 ägnade hela annandagen åt tsunamins offer med bl a direktsänd minnesstund.
Det är något perverst över det hela. Kan det vara all vår förträngda gråt som måste ut på något sätt?
Men alla andra då? De som förlorat en eller flera familjemedlemmar i andra sammanhang. Ska vi inte känna med dem, ska vi inte hedra dessa offer?
De 500 som dött på vägarna, de tusentals som dött för tidigt av olika sjukdomar, plötslig spädbarnsdöd, aids, cancer. De innebrända, de drunknade, de ihjälslagna. Är inte de värda en minnesstund?
Och de 1 500 som tagit sina liv i år. Kanske det mest fasansfulla sättet att förlora någon på. Som inte bara ger sorg och saknad, utan också känslor av skuld och skam. Är inte dessa anhöriga värda en omtanke?
Eller de 30 000 barn som varje år dör av svält. Jordbävningsoffren i Pakistan. Ska vi inte tända ett ljus för dem? Varför inte?
Jim Qvarnström
Så jobbar vi med nyheter