Arafat är död fredsprocessen lever

Den palestinske presidenten Yasser Arafat är död. Han har kallats både terrorist och fredskämpe. Arafat var en omstridd person men är otvivelaktigt en av samtidens mest kända politiska profiler.

Nobels fredspris som Yasser Arafat fick dela med Israels premiärminister Yithzak Rabin och utrikesminister Shimon Peres, var av allt att döma välförtjänt vid den tidpunkten. Detta trots att den palestinsk-israeliska konflikten åter befinner sig i en våldsspiral och läget i dag ser ganska dystert ut. Priset syftade på Osloavtalet, en milstolpe på den långa och mödosamma vägen till fred. Då togs de första stegen till det palestinska självstyret över Västbanken och Gazaremsan, palestinierna fick sina nationella rättigheter erkända och Israel fick PLO:s erkännande.
Yassir Arafat var en kontroversiell person, även bland palestinierna. Men han var den samlande kraften och en symbol för den palestinska självständighetskampen en konflikt där palestinska och israeliska nationella rörelser har kämpat om samma territorium i över 100 år.

I Camp David-samtalen, sommaren 2000, var parterna närmare en lösning än någonsin tidigare. Det var första gången som palestinier och israeler fick möjlighet att diskutera de svåra frågorna; Jerusalem, flyktingarna, bosättarna och den palestinska statsbildningen. Och man hann bli överens på flera punkter innan förhandlingarna till slut körde fast. Arafat klarade inte den hårda pressen och bär onekligen en stor del av skulden till att processen avstannade. Men om inte Clinton hade haft sin egen agenda hade han åtminstone gett parterna tid att förbereda en gemensam fortsättning.
Utvecklingen de senaste åren, som har gått från en pyrande konflikt till ett krig i full låga, är både obegriplig och irrationell. Vilken roll Arafat har spelat i den är svårt att säga. Kanske hade Arafat haft möjlighet att stoppa de islamistiska extremisterna i tidigt skede. Men utsikterna att få bukt med självmordsbombare samtidigt som israeliska pansarvagnar trängde in i de palestinska städerna och jämnade både hus och olivlundar med marken, var små.

Det är en paradox, att samtidigt som Arafat är en oersättlig symbol för den palestinska frihetskampen, ger hans bortgång nytt hopp om att fredsprocessen kan komma i gång igen.
Något gick fel. Möjligen kan man misstänka att Arafat blev lite för kär i sin egen personkult. Därmed begick han samma misstag som alla andra viktiga män i historien, när personen blir viktigare än saken.