Arne och Åke tackar för sig
ålder kan det vara dags att lämna över till ungdomen. Arne har varit brandman
sedan 1976, Åke sedan 1971.
Arne förresten? Han kallas Sotarn och många känner honom bara under det namnet. Inget konstigt med det för övrigt. Sotare är vad han är och han har fem år kvar i yrket. Åke fortsätter på Camfil.
Men nu är det alltså slutsläckt och sluträddat. Hur många
utryckningar de varit med om finns det statistik på. Det är tusentals.
Mest minnesvärt?
Skredet i Vagnhärad, så klart. Men tuffast var nog den där natten då en pyroman tände på i Trosa. Då brann det på sju ställen samtidigt.
Snacka om att jobba i underläge, säger Åke.
Det som hållit honom och Sotarn kvar så länge är kamratskapet.
När en brandman i Norrköping omkom nyligen ställde räddningstjänsterna i hela Sydsverige upp som stöd.
Den där andan finns i hela kåren.
Vad de kommer att sakna minst?
Jourveckorna, så klart. Tänk dig att under 30 år inte kunna planera en längre ledighet utan att behöva byta med nån
kompis.
Familjerna har fått sitta emellan. Hade inte de ställt upp hade det inte gått. Nu får Arne mer tid över för hustrun Anita och de två barnbarnen. Åkes fru heter Marianne. De har fem barnbarn.
Största skillnaden blir det nog för frugorna.
Mer tid blir det också att odla fritidsintressen. Arne är scoutledare sedan många år. Och så har han börjat spela golf. Åke är inbiten jägare.
Räddningstjänsten i Trosa är en deltidskår. Det ställer stora krav på engagemang. Heltidare kan köra sina fyspass på arbetstid till exempel. Deltidarna måste hålla sig i trim på fritiden.
Synd att makthavarna inte förstår att uppskatta insatsen, tycker Arne och Åke. De är oroliga för kommande nedskärningar. Så visst har de
engagemanget kvar.
Och helt lär de inte släppa kontakten med kompisarna.
När vi slutade blev vi utsedda till hedersmedlemmar. Vi har rätt att sitta kvar i
bastun och vi har egna nycklar.
Så jobbar vi med nyheter