I dag publicerar vi några av reaktionerna. Anonymt för att belysa problemet får olika synvinklar och inte hänga ut de berörda familjerna.
Skrämda till inaktivitet
Tack för att du tar upp ämnet. Du kommer att hitta hur mycket dolt som helst. I Finland har man uppmärksammat problemet mer än här. Där är det cirka 20 000 pappor som inte får träffa sina barn. I Sverige är det uppskattningsvis drygt 70 000 barn som inte får träffa någon av sina föräldrar. Antalet far- och morföräldrar som drabbats är betydligt många fler.
De som är utsatta är skrämda till inaktivitet. De vågar inte göra någonting som kan störa möjligheten till en positiv förändring.
Jag har träffat många i samma situation. Ändå visste jag inte ens att fenomenet existerade, innan vi själva drabbades.
Farfar, 64 år
Kalla kårar
Jag reagerade starkt på artikeln om "Eva" som inte får träffa sitt barnbarn, tyvärr ingen bra reaktion, jag fick kalla kårar på ryggen.
Jag har själv vuxna barn men inga barnbarn ännu. När Eva beskriver att sonens sambo tagit ifrån henne rätten att träffa barnbarnet så förminskar hon och kränker sonen, som har gjort ett aktivt val av den kvinnan han vill ska föda deras barn. Hon kränker hans sambo, deras omdöme och deras roll som föräldrar att avgöra vem det är lämpligt för sitt barn att träffa.
Jag är övertygad om att det är mer än facebook-bilderna som ligger bakom hennes problem, saker som inte kom fram i intervjun.
För mig är inte det här ett problem, problemet ligger i föräldrar som inte kan klippa navelsträngen till sina vuxna barn och respektera dem.
Mamma, 54 år
Får inte glömma
Min man och jag fick tre barn ganska fort. När jag ville gå tillbaka till jobbet sa min svärmor att jag inte hade rätt att göra det. Hon erkände aldrig vad hon sagt till mig, men min man tog avstånd från sina föräldrar.
Jag hamnade i kaos, skrev brev på brev och har mått så dåligt över att mina barn skulle behöva uppleva det här. När svärmor dog för några år sedan var till och med fotografierna på våra barn borta.
Ja, så här tokigt, så här mycket onödigt lidande, kan det bli när man inte kan kommunicera.
Det är viktigt att ha en rak kommunikation, att kunna prata om allt även om kärlek och känslor att kunna säga förlåt och försöka göra det bästa för att det ska bli bra igen.
Är man farmor eller mormor måste man ha bra kontakt med sina barn annars får man inte bra kontakt med sina barnbarn. Men farmödrar och mormödrar får inte heller glömma bort sina egna barn när de får barnbarn. Jag är ju fortfarande någons barn fast jag är vuxen.
Mamma, 55 år
Alla pratar om sina barnbarn
Problemet du beskriver är hur vanligt som helst. Jag hörde om det på radio en natt. Då tänkte jag ringa till programmet, men jag blev så ledsen så jag kunde inte prata om det. Men nu kan jag det.
Min svärdotter älskade mig, men den dagen då hon och min son gifte sig tog så det stopp. Jag har ringt i många år, åkt hem till dem, försökt och försökt. Min svärdotter har skrikit och jag har föreslagit att vi ska sitta ner och prata. Vad är hon så arg för? Jag vet inte ens det. Jag tog slut när min son sa att det inte var någon idé att jag kom till deras hem längre. Jag är en stark människa, men orkar inte längre. Jag mår jättedåligt, sover dåligt, känner skam. Varför har det blivit så här? Är det mitt fel? Och så blir jag arg på min son. Varför låtar han det bli så här? Han kan ju ringa, om inte hemifrån så från jobbet.
Nu växer mina äldre barnbarn upp med en tro att farmor inte är en bra människa.
Och alla andra bara pratar om sina barn och barnbarn...
Farmor, 47 år
Jag tänker på dem varje dag
Jag är en pappa som inte fått träffa mina barn på tre år. Och min pappa har inte fått träffa sina barnbarn.
Jag har skrivit brev, har försökt med alla medel. Men min före detta har svartmålat mig inför barnen.
Jag tänker på dem varje dag, men ju längre tiden går desto mindre saknar jag dem. Det är skrämmande. Och pappa börjar bli gammal, han är 76 år.
Det är klart att jag har gett upp, det finns inget annat att göra. Man måste stänga av känslor, annars blir man tokig.
Pappa, 49 år
Vi är inte ensamma
Jag bor inte i Nyköping, men fick artikeln sänd till mig.
Jag läste ord för ord och blev till mig i trasorna, därför att jag har liknande erfarenheter.
Vi är inte ensamma om det här!
Farmor, 73 år
Har upplevt detsamma
Läste reportaget om "Eva", farmodern som inte träffar sitt barnbarn. Jag befinner mig i samma tragiska historia men jag är mormor. Kände att jag inte har någon som upplevt samma, men här fanns det ju en!
Mormor, 66 år