Åsbrink påminner om Sveriges svarta förflutna

Fakta är en sak, hjältesagor ofta en annan. Trots att vi i åtminstone tjugo år berikats med avslöjanden om Sveriges ovilja att hjälpa judar som flydde Hitlertyskland lyser de vita bussarna starkast. Bussarna som under Folke Bernadottes ledning 1945 räddade tusentals fångar, främst skandinaver, ur koncentrationsläger och en trolig död.
Det var en storartad aktion. Men bara en del av historien. En skimrande detalj i en bild som drar mot svart. Därav behovet av journalisten Elisabeth Åsbrinks Augustnominerade bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”.
Åsbrink berättar den sanna historien om den judiske pojken Otto Ullmann, vars föräldrar 1939 skickar honom från Wien till Sverige undan nazisterna. Historien baseras på de omkring 500 brev som Ottos släktingar (Otto själv dog 2005) lämnat till Åsbrink. Alla brev, med något undantag, är skrivna av Ottos föräldrar Josef och Elise.
Nästan alla Ottos brev till föräldrarna är förlorade. Via denna envägskommunikation, där den allt jävligare situationen för Wiens judar utgör den svarta bakgrunden till föräldrarnas ömhetsbetygelser, får vi ta del av ett typiskt men naturligtvis fullständigt unikt flyktingöde. Och precis som alla andra gånger man läst om nazismen och dess offer slås man av det otroliga: Detta har alltså hänt. Detta ofattbara.
Och Sverige då?
Jo, Otto fick komma hit. Med hjälp av Svenska Israelsmissionen, som förutom att hjälpa också hoppades omvända judar till kristendom.
Men det är inte detta som fått storheter som BBC att rapportera om Åsbrinks bok. Utan det faktum att det på en av gårdarna där Otto Ullmann arbetade som dräng, Elmtaryd i samhället Agunnaryd, fanns en pojke i hans egen ålder som hette Ingvar Kamprad och blev hans vän. Och som några år senare skulle grunda Ikea.
Det hela komplicerades av att familjen Kamprad var tyskälskare och befann sig någonstans i gränszonen mellan fascism och nazism. Den tolvårige Ingvar introducerades i dessa tankespöken av sin älskade tyska farmor och i tonåren var Kamprad en trogen anhängare av en svensk nazistledare. Och så pass aktiv att Säpo hade en akt på honom.
I en redan legendarisk intervju 2010 frågar Åsbrink Ikea-grundaren om vänskapen med fascistledaren Per Englund. ”En stor människa”, säger Kamprad. Med en dåres envishet.
Familjen Kamprad var naturligtvis inte unik. Åsbrink berättar med förödande saklighet om Sveriges stängda gränser, om läkarstudenternas kamp för att hindra judiska läkare att få en fristad i landet, om myndigheternas rädsla för att flyktingar skulle skapa oro i landet, om hur småaktighet segrade över medmänsklighet.
Att hon nu augustprisnominerats för sin bok är inte förvånande, även om det poetiskt välformulerade språket ibland blir alltför förtjust utsmyckande. Ottos historia är omöjlig att helt faktakolla (hur kände han? vad tänkte han?), men Sveriges moraliska sankmarker blottläggs effektivt. Det är tung läsning.