Atomic Swing svänger fortfarande
Gnesta kulturförening fortsätter sin heroiska kamp för att berika kulturlivet i Gnesta, och det ska de ha all heder av. På fredagskvällen var det Atomic Swing som stod för underhållningen.
Atomic Swing är inte riktigt som andra band. Genren skulle kunna klassas som någon typ av poprock, men de knorrar till det på ett speciellt sätt som gör att det helt enkelt låter Atomic Swing om det. Det är en styrka som få band besitter.
Låtarna tillåts att flumma iväg i riktningar som går helt utanför mallen. Harmonierna är heller inte alltid självklara. Bandet vågar också leka med nivåer, vilket inte är ett helt vanligt drag hos dagens band.
Niklas Frisk är bandets självklara frontman. Han äger scenen både rent fysiskt och genom sitt säregna gitarrspel. Det är inte alltid vackert, men det finns en tanke i stort sett i varje ton som kommer från hans gitarr. Han är heller ingen skönsångare, men det fungerar ändå utmärkt för det mesta.
Att han sen ikläder sig höga ridstövlar och matchande ridbyxor gör inte saken sämre.
Resten av bandet tillåts också ta plats. Keyboardisten Micke Loose färgar musiken fint med sina orgelmattor. Han har också några sköna monologer som lockar till skratt. Bland annat jämförs den sittande publiken med den japanska.
Det finns ett problem med konserten. Låtarna från den nya skivan The Broken Habanas är för anonyma. Visserligen tänder det till lite när The flusher drar igång, men många nya låtar passerar obemärkt förbi. Det är självklart svårt att matcha hitsen från de tidigare skivorna som naturligtvis kommer mot konsertens slut.
Stone me into the groove är en riktig brottarhit som känns nästan löjligt fräsch fortfarande, och när bandet river av Smile som sista extranummer står hela Elektron upp och dansar och sjunger. Det är en mäktig syn.
Atomic Swing bjöd på fest, och Gnestapubliken deltog gärna.
Så jobbar vi med nyheter