Ätstörningar vanligare än man tror
För lite mat, fel mat och press från tränare, massmedia och sponsorer att nå en idealmodell. Att få en ätstörning som idrottare är inte svårt. Det gäller att själv notera problemet så att man inte hamnar i en ond cirkel.
Jag vet inte om man kan säga att det blivit värre med åren eller om det är så att vi uppmärksammar signalerna snabbare nu, säger Marie Broholmer, nutritionist som jobbar åt SOK (Sveriges Olympiska Kommitté), men även fungerar som kostföreläsare ute bland idrottsklubbarna.
Fem till tio procent av landets idrottare är drabbade av någon form av ätstörning. När det gäller uthållighetssporter, de estetiska sporterna som konståkning och gymnastik och viktklassporterna kan det vara en ännu högre siffra.
Även lagsporterna är drabbade. I Norge har antalet ät-störningar bland kvinnliga handbolls- och fotbollsspelare ökat kraftigt. Enligt en forskare beror det på att kraftiga tjejer stämplas som lesbiska.
Dagens samhälle ställer höga krav på framför allt de kvinnliga idrottarna.
Där räcker det inte med att prestera. De måste se bra ut också. Man kan tydligt se att de som presterar bra och som är snygga syns mer i massmedia.
Men ätstörningar rör inte enbart tjejer. Även bland killar finns det problem. Ta bara backhoppningstrenden med de allt smalare killarna.
Det är Boklövs fel, eller rättare sagt hans V-stil. Där gäller det att vara tunn och smal för att flyga längst. Men det internationella förbundet har faktiskt satt ett stopp nu. Utövarna få inte ha mindre än 18,5 i BMI. Men där är så klart utrustningen inräknad också på trefyra kilo.
Mitt BMI ligger på runt 23 och jag är inte kraftig så 18,5 är väldigt lite egentligen?
Det stämmer. Men det är ett steg i rätt riktning. Jag tycker egentligen att alla förbund borde ha en kostpolicy.
Stora idrottsevenemang som OS kan utsätta många idrottare för ätstörningsrisker.
För att inte göra OS så stort så väljer IOK till exempel att plocka bort en del viktklasser. Det verkar kanske vara ett bra alternativ, men tar man bort 59 kilo i brottning och har kvar 55 och 63 så väljer de flesta brottare 55 kilo. De vill nästa aldrig gå upp en klass, vilket är mer logiskt utan väljer att banta.
Marie Broholmer säger att kostförståelsen ute i förbunden och klubbarna är låg. Eliten får enligt Marie ofta bra hjälp, men det är värre på de lägre nivåerna och på många idrottsgymnasium.
Många föreningarnas stegutbildningar innehåller mycket lite kostkunskap. Och så finns det en del tränare som berömmer idrottaren när hon går ned i vikt. Säger att de har snygga vader till exempel och det är helt fel. Man ska inte bedömma utseende utan prestation. Det är en ren hälsorisk att väga för lite. Menstruationen försvinner, man får ont i leder och kan drabbas av benskörhet. Tränare ska veta om det här.
Man kan tycka att alla borde vara mer upplysta om kostens betydelse i dag. Hälsovågen syns både i tidningar och tv.
Jo, men det handlar för det mesta om människor som ska gå ned i vikt. Jag har hört 1617-åriga tjejer som pratat om att de hört att de inte får äta mer än 1 200 kalorier per dag. Då tar man sig för huvudet. Då skulle de äta mindre än en stillasittande tant. Så lite kan man inte äta som en växande idrottare.
Normalt energiintag för ungdomar som tränar dagligen är mellan 3 000 och 5 000 kalorier per dag.
Finns det inga förbund som är bra på det här med kosten?
Det finns undantag. Inom orientering, kanot, längdskid-åkning, långdistanslöpning och triathlon är man duktig. Annars är det ett fullständigt mörker. Det är krasst sagt jag vet, men sant.
Matkulturen i dagens samhälle är inte den bästa.
De som växer upp i dag lär sig inte laga några maträtter, de är extremt kinkiga vad de äter och äter väldigt ensidigt, säger Marie Broholmer. Man måste äta mycket och allt, då blir det en bra näringssituation.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!