För min del får läraren undervisa från valfri plats i rummet, det viktiga är att varje elev ges en ärlig chans att tillgodogöra sig kunskaperna. Varken lärarlösa lektioner eller klassisk katederpredikan framstår som frälsande framtidsrecept.
I sammanhanget vill jag gärna rekommendera dig som läsare att ta del av MUF-aren Dennis Nilssons erfarenheter av skolans matematik, publicerad på politikerbloggarna i går på sn.se. Det är färskvara. Han berättar om en undervisning i avsaknad av sammanhang. I sexan hade han nio (!) olika mattelärare på ett skolår, vilket lär försvåra undervisningen för även den mest självgående sjätteklassare. Om året därpå, sjuans ”hjälpmatte”, skriver han: ”Under ett helt år så gjorde vi i princip ingenting.”
Det är förstås fullständigt bedrövande. Trösten är att han tog sig vidare – och nådde sina mål.
Alla statliga satsningar i världen kan inte ersätta ett sammanhang i undervisningen, inte minst för den som behöver extra hjälp på vägen. Alla statliga satsningar i världen kan inte ersätta en skola som tummar på kvalitetskraven i undervisningen .
Alla som någon gång försökt sig på att lyfta tungt vet att det inte bara är råstyrka som krävs, utan också att lära in rätt teknik.