Att bli vald sist

Allt som oftast härjar debatten om fetmans utspridning i allt lägre åldrar och folket skriker efter en mer aktiv livsstil för barnen. Ett vanligt förekommande förslag för bättring är fler idrottstimmar, något väl ingen egentligen kan sätta sig emot.
Dock finner jag idrottslärarnas utövande av idrottslektionerna förkastlig. När jag var yngre och en gång i veckan gick den långa vägen till gympasalen med lätt dödsångest, kände jag en stor avsky mot allt vad idrott heter.
Alltid var det välja lag, tävla, visa upp sig, vara bäst. Stora grupperingar uppstod och efter ett tag, magont på idrottsdagar likaså.
Denna tävlingsanda är förstås inget sätt att nå de barn som antagligen behöver motion som mest och är det möjligt, idrottslärare, att ni tittar mer på individen och alla, inte bara på de avundsvärda som kastar spökboll som i en dröm? Om inte känner jag att det är min plikt att själv bli idrottslärare och det är ingen bra lösning, då jag inte kan göra kullerbyttor. Tyvärr.
Osportslig