Jag och min man borde vara väl förberedda inför dessa med tanke på att vi just är hemkomna från Kalifornien, köernas stat.
Två veckor "over there" och det största minnet är alla köer.
Vi har bilat i Nevada, Arizona, Florida och Louisiana, liksom stora delar av Europa, och visst har det varit mycket folk på vägarna, men inte i sådan omfattning som på den amerikanska västkusten.
Inte ens med åtta filer verkade det finnas rum för så mycket bilar.
En sträcka på ett par, tre kilometer, som enligt Googles maps skulle ta tio minuter, tog i verkligheten en timme.
Vi hade blivit varnade för tät rushhour-traffik i San Fransisco, men när vi väl började sikta staden var klockan sju på kvällen så då borde det ju inte vara några problem. Trodde vi i varje fall.
I bästa fall kröp bilarna i maklig takt kröp framåt, men för det mesta stod vi helt stilla.
– Jag sa ju att ni skulle ha kommit tidigare, sa en glädjestrålande bed-and-breakfast värdinna när vi väl hade nått vårt mål.
Men vad vi märkte efter ett tag var att rusningstrafiken verkade pågå vilken tid på dygnet man än valde att köra. Ja, det gick kanske lite lättare att ta sig fram i det väldigt tidiga morgontimmarna, men det är allt.
Och det var inte bara på vägen man köade. Vi började semestern med att en sen onsdagskväll stå två timmar i kö och vänta på vår hyrbil. Det konstiga i det läget var att det rådde nästa gemytlig stämning i kön. Inga aggressiva tongångar alls. Jo, jag måste erkänna att jag gnällde lite tyst med tanke på att expedieringstakten bara var fyra hyrbilar i timmen per anställd biluthyrare. Och det var sällan mer än två på plats. Men det var ingen i kön som skrek ut sina åsikter. Jag undrar hur läget hade varit i Sverige. Även om vi betraktas som ett ganska tyst folk så är vi inte så kö-tåliga. Jag tror nog att det hade rått lite lynchstämning till slut.
Men köandet var inte slut för det. Både min man och jag åkte på världens förkylning redan ett par dagar in på semestern. Flygplansluften är inte att leka med även om just det här bolaget förklarade med hjälp av en förprogrammerade speakerröst innan avgång att de hade världens renaste luft ombord. Under hela resan fick vi alltså käka febernedsättande medel, dricka hostmedicin och käka halstabletter i stället för att till exempel njuta av de kaliforniska vinerna från gårdarna vi susade förbi. Om det berodde på medicinen eller förkylningen så började vi båda ha hallucinerande drömmar nattetid. En natt behövde jag gå på toaletten. Jag såg en flicka stå framför mig så jag ställde mig snällt att vänta bakom henne. Reagerade inte alls på att det var folk i vårt rum, där det egentligen bara borde ha varit jag och min man. Efter ett tag vaknade hjärnan till liv och jag såg att det var min egen ryggsäck som var strategiskt placerad bredvid dörren. Den kön hade jag alltså aldrig lyckats övervinna om jag inte ruskat liv på mina hjärnceller.