Den första litterära gestalten som lärde Samantha Ellis något viktigt om livet var Törnrosa. "Hon gav mig en önskan, en riktning, ett mål: jag skulle inte leva ett tråkigt liv, för fastän jag skulle gifta mig, som min familj ville, skulle jag gifta mig med en prins."
Vi som gillar att läsa vill gärna tro att läsningen gör oss åtminstone lite, lite bättre och klokare. Samantha Ellis, som annars främst skriver för scenen, tror sig rentav kunna författa en självbiografi med hjälp av de kvinnliga huvudpersonerna i sina favoritböcker.
Av själsfränder som Anne Shirley, Lucy Honeychurch, Elizabeth Bennet och Sheherazade har hon lärt sig att skilja på falsk och äkta kärlek, tro på sig själv, skriva bättre texter och säga ja och nej på rätt ställe. På köpet tycks hon ha tränat bort det mesta av sina fördomar, för när hon möter och mäter sina hjältinnor gör hon det med ett ovanligt öppet sinnelag. Då gör det inte så mycket om någon är lite halvgalen (som Cathy i Emily Brontës "Svindlande höjder"), eller överdrivet religiös (som Franny i J. D. Salingers "Franny och Zooey"), eller direkt otrevlig (som Esther i Sylvia Plaths "Glaskupan").
Ellis konstaterar, som om det vore den naturligaste sak i världen, att Scarlett O’Hara både har lärt henne flirta och väckt hennes intresse för feminismen. Den sortens oväntade kopplingar är förstås det bästa beviset för att böcker kan bli levande och få en helt annan inverkan än någon (inklusive författaren) skulle ha kunnat förutse.
Prestigelösheten speglas också i urvalet. Boken "Mina hjältinnor" hade kunnat bli rejält tråkig om Ellis bara hade prickat av klassiker, men nu gör hon inte det utan rör sig i stället över i stort sett hela ful-fin-skalan. Ibland får hon mig att se något helt nytt, som när hon jämför den lilla sjöjungfruns rotlöshet med sin egen upplevelse av att vara andra generationens invandrare i Storbritannien. (Samantha Ellis föräldrar är irakiska judar.)
Som memoarbok betraktad är "Mina hjältinnor" tyvärr skriven med lite för mycket självdistans för att det ska bränna till på riktigt. Ellis känns nästan mer engagerad när hon skriver om fiktiva personers känsloliv än om sitt eget. Däremot uppnår hon sitt andra syfte: att inspirera till läsning och inte minst omläsning.
För på samma sätt som man aldrig stiger ner i samma flod två gånger, läser man heller aldrig samma bok två gånger.