Att leva som hemlös

Ordet hemlös innebär för de flesta att en person bara är hemlös, men det är toppen på ett isberg. Att leva som hemlös har en helt annan innebörd för den som drabbas av det. De sociala affekterna som uppstår i form av skam och ångest tär så hårt på den enskilda individen så det är inget man per automatik förstår om man inte drabbats av det.
Den låga självkänsla och sociala ångest man bär på som hemlös går inte att jämföra med någonting annat. Med skammen och ångesten man ständigt har inför sina barn och anhöriga, kommer också känslan av total hopplöshet, hatet mot myndigheter och maktlösheten inför hela situationen.
Vore det så att myndigheter och politiker hade insikt i, och kunskap om hur det är att vara hemlös så hade det inte sett ut som det gör idag. Ingen kan dock säga att information uteblivit och de blivit tagna på sängen, att problemet skulle vara nytt för någon.
Det som är nytt är att de hemlösa ökar i antal och att den fysiska och psykiska hälsan blir allt sämre!
Som hemlös bemöts av ett allt kallare samhällsklimat, resurserna saknas och åtgärderna uteblir.
Att ekonomin inte skulle spela någon roll för beslut som handläggare på sociala myndigheterna tar är något vi hört många gånger.
Alla som är i en akut situation är berättigade till stöd, för varje hemlös man inte erbjuder ett rum på vandrarhemmet eller liknande, är en besparing för myndigheten, det är en av orsakerna till att uteliggandet har ökat markant. Det är ett cyniskt tänkande och en kränkande attityd som visas när man väljer att inte hjälpa en person som är utan tak över huvudet.
Alla skyller på alla, socialtjänsten som har det yttersta ansvaret gentemot individen skyller på politiker och tvärtom.
Det är dags att rusta upp socialtjänstens initiativförmåga, man måste se till att ha regelbunden kontakt med varje hemlös så att man systematiskt kan hjälpa varje individ utifrån dennes behov.
Kenneht Markström