Att ropa på moral och kontroll räcker inte

Lika illa är det med ledamöter som sitter på styrelseuppdrag utan att närvara, men som får höga arvoden ändå. Miljöpartiets gruppledare Mikael Johansson, invald i riksdagsstyrelsen, har fått 76 000 kronor i arvode av skattebetalarnas pengar utan att gå på ett enda möte.
Vänsterns Camilla Sköld Jansson har varit ersättare i Riksbankens jubileumsfond. Hon har inte heller gått på möten men inkasserat 55 000 kronor. Det tog två år innan hon förstod att det utgick ett arvode.
Vad är det egentligen som skiljer den italienske premiärministern Silvio Berlusconi, Mikael Johansson och Camilla Sköld Jansson åt, bortsett från omfattningen på summan?

Den senaste tidens skandaler ger en obehaglig känsla av att alla vitala samhällsfunktioner är korrupta mer eller mindre. Nu väntar vi bara på avslöjanden om Svenska kyrkan. Sedan kan vi en gång för alla göra oss av med den självtillräckliga bild av Sverige som vi så envist håller fast vid.

Missbruk av systemet omfattar långt ifrån alla. De flesta riksdagsledamöter har ett stort engagemang, är väl pålästa och gör personliga uppoffringar för att fullfölja sitt uppdrag. Det är ledamöter som möter sina väljare med respekt i både ord och handling. Det är vad vi måste kunna förvänta oss av en förtroendevald. Väljarna ska kunna tro på att den förtroendevalde klarar av att leva upp till de lagar och regler som hon eller han själv har fattat beslut om.
Det ligger nära till hands att ropa på moral och kontroll. Men tro inte att det är hela lösningen. Problemen bottnar i att vi har ett samhällssystem som bygger på att man alltid ska kunna få mer, utan att också behöva ge.