Att sälja aktier

Det här med att sälja statens aktier i kommersiella företag är tydligen en svår pedagogik. Någon annan slutsats går inte att dra utifrån en Sifo-undersökning där lite färre än hälften tycker att det är dåligt att sälja. Delvis handlar det om den ack så luriga formuleringskonsten. Det handlar om att sälja, inte sälja ut. Att sälja ut förmedlar en bild en rea på brandskadade produkter, som ska bort till underpris.
Samtidigt är det en fråga om ideologi. För socialister är det naturligt att säga sälja ut eftersom statlig egendom är norm och det privata ägandet något som man vill begränsa eller minimera. För liberaler är statliga ägande på konkurrensutsatta marknader ett onödigt bekymmer. När staten äger intressen i kommersiella bolag sitter den på dubbla stolar - som lagstiftare och som konkurrent. Statens uppdrag är att se till att marknaderna fungerar och att konkurrensen är god, vilket gynnar konsumenterna. Men staten behöver inte och bör inte äga kommersiella bolag - om det inte föreligger synnerliga skäl. Sådana skäl - ofta regionalpolitiskt betingade - har regeringen redan anfört. Såväl LKAB som Vattenfall förblir statligt ägda.

Det går att sälja fler aktier eller färre. S-regeringen sålde lite grand, den nuvarande har större ambitioner. Ideologi vägs mot ekonomi.
Men mer besvärande blir det när den som ur en neutral utgångspunkt förväntas beskriva vad som sker och använder ordet utförsäljning. Då färgar den egna ideologin budskapet. När public service-organet SVT Text berättar om ärendet så används konsekvent ordet utförsäljning. Svenska Dagbladets nyhetsreportrar skriver om att sälja ut statliga bolag. Det kan tyckas vara petitesser, men ordens värde betyder mer än vi anar.
Sedan är det en annan sak att regeringen har varit svag på att förmedla varför man säljer aktierna och vilka goda syften som intäkterna används till.