Att samspela med hästar

– Antingen ska jag bli ridlärare, eller så ska jag sitta i en kassa och räkna pengar.
Så sa Camilla Hellsten när hon var nio år gammal. I dag, onsdagen den 20 januari, fyller hon 30 år. Och jobbar i en kassa gör Camilla inte. Däremot är hon ridlärare. Hon bor på en gård utanför Gnesta och driver egen verksamhet med både kurser, ridlektioner och voltige. Hon grundar sin utlärning på filosofin i akademisk ridkonst med fokus på ett harmoniskt samspel mellan människa och häst.
– Två kroppar ska smälta ihop till en, det är drömmen när man rider och det handlar om att bygga upp en relation till hästen.
Camilla började rida vid sju års ålder, redan som 17-åring undervisade hon som ridlärare på Söderby utanför Gnesta. Ett år senare startade hon sin första voltigegrupp. När hon var 21 år hade hon sparat ihop pengar till sin första egna häst; Nordsvensken Polly. Hon berättar hur arbetet med hästar även har påverkat hennes förhållningssätt gentemot människor.
– Det är en process och en resa att förstå hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Man får en ödmjukhet inför andra individer, en klokhet.
Att arbeta med hästar på heltid har ändå inte alltid varit en självklarhet. Efter gymnasiet var Camilla inställd på att bli lärare. Hon studerade på Lärarhögskolan i Stockholm, men trivdes inte och hoppade av. Däremot jobbade hon som lärarvikarie i Gnesta kommun efter det, men sedan 2006 driver hon sin hästverksamhet på heltid, på gården som hennes pappa äger. Camilla fascineras över att kunna få 600 kilo muskler att göra precis som hon vill och hon trivs med att lära ut och se ett ekipage utvecklas.
Det var i början av 2000-talet som Camilla fastnade för akademisk ridkonst, som kan liknas vid balett med hästar, snarlikt det som rids på Spanska ridskolan i Wien. Hennes före detta ridlärare introducerade ridformen för henne och sedan var hon fast. I akademisk ridkonst finns inga tävlingar, däremot kan man avlägga prov som ett kvitto på sin kunskap. Camilla har klarat ett av dem, vilket har gett henne ett erkännande som ridlärare i formen. Nu siktar hon på nästa prov.
I sin egen verksamhet arbetar hon även med ridning som rehabilitering, något hon skulle vilja utveckla mer.
– Hästar har hjälpt mig själv när jag inte mått så bra, man kan alltid gå stärkt från stallet för hästar dömer ingen. Det är väl också det jag strävar efter personligen, att aldrig döma andra och ha ett öppet sinne.