Snart börjar de olympiska spelen i Vancouver. Om det är något som den som är sportintresserad vet är lätt att irritera sig på så är det bedömningssporter. Som konståkning, exempelvis. Expertbedömningarna är ofta snarlika, men inte helt – och de små marginalerna gör enorma skillnader. Det är lätt att uppfatta det som orättvist eller partiskt, hur professionellt bedömt det än må vara.
När Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender i en debattartikel i Dagens Nyheter försöker tydliggöra det myndighetsuppdrag som handläggarna av sjukförsäkringen ska utföra påminner det inte så lite om konståkningsdomarens. Lagar och regler sätter ramarna, men i slutänden måste det till en tolkning, en bedömning. Det uppdraget är mycket svårt, betonar hon, även när regelförändringarna berör jämförelsevis mycket få personer.
Vad betyder allvarligt sjuk? När är det skäligt att pröva någons arbetsförmåga? Var går gränsen? Ibland är den lövtunn. Det är dessa bedömningar som Försäkringskassan har i uppdrag att göra. Det är för att det är svårt som myndigheten finns där.
När politiska krafter bråkar om socialförsäkringarna, är det oftast detaljer eller vissa delar som diskuteras. Avstånden är inte milsvida, men ibland principiellt viktiga. Regeringens sjukförsäkringspolitik har ett större mått av funktionalitet än oppositionens. Rehabiliteringskedjan är skarpare konstruerad – och därför är den också mer krävande för myndighet och den försäkrade.
Tydliga tidsgränser kan ses som hot eller möjligheter. Allt beror på hur de hanteras – och i vilken anda.
Det enskilda fallet kommer alltid att väcka känslor. Det gäller att ha förståelse för att svåra situationer kräver skarpa beslut av handläggare och myndighet. Detta kräver i sin tur att medborgarna kan se att denna bedömning är noggrant och professionellt utförd. Försäkringskassans uppdrag är inte att bli älskad av medborgarna, men väl respekterad.