Avvikare i miljöpartiet
Vi såg liknande tendenser även inför förra EU-valet. Nu verkar avvikarna, om vi får kalla dem så, ha vuxit sig starkare. En av dessa är nuvarande EU-parlamentarikern Inger Schörling. Hon har med erfarenhet av arbetet i parlamentet kommit fram till en rakt motsatt slutsats än partiet om nyttan med ett EU-samarbete. Det är talande. För en tid sedan gick till och med hennes partikollega i parlamentet, Per Gahrton ut med ett pressmeddelande om värdet av EU:s engagemang för fred i Sydkaukasien.
Snart omfattar unionen 25 länder och hela 450 miljoner människor. Tillsammans ges vi ett gyllene tillfälle att forma ett bättre Europa. Vilka chanser att realisera goda ambitioner, vilken styrka att tillsammans åstådkomma förbättringar som inte hindras av nationsgränser. Det ger en känsla av framtidshopp. För EU-motståndarna ger det mest kalla kårar. De gömmer sig hellre bakom nationsgränserna med en vildvuxen flora av argument och drömmer om att stoppa utvecklingen mot ett mer gränslöst Europa.
I helgen valde miljöpartistyrelsen att understryka kravet på svenskt utträde i förslaget till valplattform inför EU-valet. På så sätt skiljer de svenska miljöpartisterna sig från många av sina syskonpartier i andra EU-länder. Avvikarna inom mp vill i stället sätta upp mål för hur EU behöver förändras. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka fördelarna med ett EU-samarbete och samtidigt kritiskt granska beslut som fattas.
En grundläggande fråga för en politiker i EU-valet, oavsett parti, borde vara vad som är mest konstruktivt att åka till Bryssel för att påverka och förändra eller att göra samma resa enbart för att dra hälarna i marken och hojta nej, nej så det hörs på hemmaplan. Även inom miljöpartiet finns det numer delade meningar om detta.
Så jobbar vi med nyheter