Bakom varje bussratt sitter en superhjälte
31 spänn för att åka landsortsbuss i mer än en timme på ishala landsortsvägar.
Det är dessutom inte alltid man kommer hem heller. Det är inte helt ovanligt att bussen glider ner i diket, krockar med en personbil, eller blir ståendes halvvägs på grund av ett par aggressiva
alkisar som är upprörda för att de var för fulla för att plinga när de skulle av. Inte många kan njuta av att köra den bussen. Samma sak varje dag, samma barn, samma isiga vägar, och när turen är klar väntar fler körningar på andra orter.
Om jag var busschaffis skulle jag lacka ur på alla högljudda, hyperaktiva barn som jag var tvungen att köra hem från skolan varje dag. Den lilla högtalaren som finns i bussen skulle vara sönderskriken, det skulle finnas insjunkningar i ratten efter knytnävsslag, gaspedalerna skulle vara utnötta och när barnen kom hem så skulle de ha mycket att berätta för sina föräldrar om den elake busschauffören som körde.
Men inte en enda gång har jag sett några som helst tecken på frustration från förarens sida. Det har pågått regelrätta upplopp i bussen, där mellanstadieelever sprungit runt som vettvillingar, slagits och spelat fotboll. Chaffisen sitter helt oberörd och iskall och rör inte en min.
Vad drar man för slutsats av det? Orkar han inte? Har han genomgått en kurs i aggressionshantering?
Knappast. Busschaffisar är superhjältar.
Så jobbar vi med nyheter