Balansakt mellan komedi och tragedi

Men skrattet fastnar ofta i halsgropen. Temat är allvarligt, här pågår ett lurendrejeri av väldiga mått inför öppen ridå. För pjäsen handlar om Tartuffe (Johan Rabeaus), en man som dyker upp i ett parisiskt överklasshem bakom en fasad av asketisk enkelhet med religionen som vägvisare. Han lyckas dupera husets herre (Dan Ekborg), förför nästan dennes hustru (Mirja Turestedt) och gifter sig nästan med husets dotter (Marie Robertson).
Naturligtvis avslöjas Tartuffe i en härlig slutscen. Det är polischefen (Jakob Eklund gör stor teater på de tre minuter som förunnas honom!) som avslöjar skurken, den förrymde bedragaren Tartuffe, och allt ställs till rätta. Champagnen kan åter flöda utan olyckliga förtecken.
Thommy Berggren har förlagt 1600-talspjäsen till ett upproriskt Paris år 1871. Från den slottslika balkongen i Maria Gebers fantastiska scenbild kan man höra hur människomassorna drar fram, hur det mullrar av skjutandet och se hur himmelen fylls av kanonadernas blixtar.
Det blodiga upploppet kan naturligtvis ställas mot den nutidshistoria, som utspelas i länder som Egypten och Tunisien. Mera pricksäkert kunde Thommy Berggren inte ha träffat.
Tartuffe kan göras putslustig och bygga på slapsticks, släng i dörrar och burleska figurer, där ordvitsarna står som spön i backen. Men Thommy Berggren undviker att falla i farsfällan. Han har valt en lågmäld tolkning, där Dan Ekborg som den lurade rikemannen Orgon nästan blir för eftertänksam.
Både Dan Elkborg och Johan Rabeaus, som också han blir en nästintill filosofisk scenfigur, agerar trovärdigt och publikfängslande. Men det är Mirja Turestedt som den rike mannens hustru och Gunilla Nyroos i rollen som kammarjungfrun till husets dotter, som kniper de flesta pluspoängen.
Turestedt övertygar med kvällens bästa diktion och röst, Nyroos kan konsten att med enkla medel ge sin roll både tyngd och pondus. Men så har Gunilla Nyroos också de roligaste utspelen att göra och hon gör det alldeles utmärkt, inte minst i hur hon använder blick och rörelse.
Med dåtidens föregångare till grammofonen lättas stämningen upp med Champagnegalopp, Vivaldi, Chopin och wienervals Det för över stämningen i dur. Så balansakten mellan komedi och tragedi blir tragikomisk men med tyngdpunkten lagd på den sistnämnda stavelsen.