Balansgång på slak lina – för jämställdhet

Högskolors och universitets särbehandling av kvinnor och män har vid ett antal tillfällen fått bakläxa. Senast var det Sveriges lantbruksuniversitet som i hovrätten fälldes för olaglig könsdiskriminering.
Nog kan det ses som ironiskt att när män når fördelar av kvotering så ska den möjligheten tas bort. Men det är aldrig skrattretande för den som har diskriminerats på grund av sitt kön.
I princip är kvotering en problematisk åtgärd, eftersom det rubbar konkurrensen på likvärdiga villkor. Men att ta bort möjligheterna till könskvotering löser inte några jämställdhetsproblem.
Principen att det vid exakt lika kompetens ska vara möjligt att göra ett urval ur jämställdhetssynpunkt är å andra sidan inte helt tokig. Men den måste nyttjas varsamt. Diskrimineringslagen ger ett visst utrymme för särbehandling utifrån kön. Och könskvoteringen används inte av illvilja, utan i övertygelsen om att det gör samhällsnytta och ger positiva jämställdhetseffekter.
Problemet är att förfarandet har skadat mer än gynnat i de uppmärksammade fallen. Det är skäl nog att göra halt, men det kräver mer än så av regeringen. Hur vill man gå vidare?
En allt större andel av eleverna på landets högre utbildningar är kvinnor. Det är främst de unga männens resultat i grund- och gymnasieskolor som viker. På sikt kommer detta att påverka tillsättningarna av såväl doktorandtjänster som professurer – och kanhända generera andra problem ur jämställdhetssynpunkt.
Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) listar i Dagens Nyheter (12/1) några åtgärder för att nå en jämnare könsfördelning på forskarsidan och bland landets professorer.
Det är en god början.
”Att inte rekrytera de bästa av båda könen till landets lärosäten är ett resursslöseri för hela samhället”, skriver Tobias Krantz. Han gör rätt som understryker att kunskap och kompetens måste komma först – något annat har Sverige inte råd med.
Men säger då regeringen verkligen helt nej till könskvotering? Nej, faktiskt inte. Forsknings- och högskoleministern avslutar sin artikel med budskapet att positiv särbehandling inte får bli ”en huvudväg för att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan”.
Det känns som en mer modifierad och sansad slutsats.