Globaliseringen leder till att konflikter runt i världen får direkta effekter mitt ibland oss; en bilbomb i Bagdad kan göra att skolbarnet i Södertälje mister sin mormor, ett vådaskott i Afghanistan kan skada soldaten från Nyköping. På liknande sätt har krigen blivit en del av den svenska vardagen. Runt omkring oss lever tusentals människor som flytt politiskt eller religiöst förtryck. Våldet har kommit närmare. Sverige är, och ska vara, ett land som är öppet mot omvärlden. Men baksidan av vår öppna hållning är att det var en tidsfråga innan någon skulle utföra en attack mot Sverige. För en krigshandling är precis vad ett terrordåd – lyckat, eller misslyckat – bland shoppande, helglediga Stockholmare verkligen är.
Det bekräftas av brevet som skickades till TT strax innan dådet.
Terrorism är den svages krigföring. Men upplevt politiskt eller religiöst förtryck är ingen ursäkt för att utsätta oskyldiga människor för omotiverade våldshandlingar. Den som klär sig med rörbomber, och promenerar ner mot huvudstadens mest välbesökta shoppinggata, är en stark fiende. Terroristen har för länge sedan passerat anständighetens gräns. Mot sådana individer kan samhället aldrig skyddas. Spekulationerna om den misstänka gärningsmannen var ensam, eller en del av en större organisation, är just spekulationer. Däremot har helgens attentat flera kännetecken från andra terrorattacker; avskedsbrev, mediebudskap, tillvägagångssätt och vapenslag. Den misstänkta gärningsmannens sociala bakgrund, ålder och radikala tolkning av sin religion stämmer väl in på stereotypbilden av en jihadist. Bara hans egen oskicklighet räddade Stockholm från att läggas efter namn som Madrid och London.
Det finns ingen anledning att kräva en kollektiv ursäkt från muslimer som lever i Sverige; en dag som denna är vi alla drabbade. Vad som är besvärande är dock att lördagens självmordsdåd kan leda till ett samhälle vilket slits isär ännu en liten bit.
Om vi slutar använda det öppna samhällets alla fördelar har dem som föraktar vår demokrati redan vunnit.