Bara tomhet kvar efter bragd-EM

Så blev det inte alls. Så var det inte i närheten att bli. Så härligt fel jag hade. Vilken match SWE gjorde. Vilken taktiskt briljant match SWE gjorde. Vilken kraft och energi vi hade. Så härligt vi stod upp.

Holländarna kom inte fram på kanterna. Mikael Nilsson var grym på sin nya vänsterbacksplats. Alexander Östlund hade det jobbigare på högerbacken men klarade sig, med assistans av Mattias Jonson och senare även Christian Wilhelmsson, i sin mästerskapsdebut fullt godkänt.
Anders Svensson spelade så nära och tufft på Davids att denne blev utbytt.
Andreas Isaksson, ja vad säger man, världsklass hela tiden.
Våra mittbacken klarade av att hålla en het, ja otroligt formhet, Ruud van Nistelrooy mållös i 120 minuter.
Då när vi verkligen visar vår klass. Då är det tack och adjö.
Det känns så tomt. Det känns så ologiskt. Det känns så orättvist.
Vi var lika bra som Holland. Utom på en viktig detalj. Att sparka in bollen i mål. Där brast det. Anders Svensson skulle gjort mål. Henrik Larsson skulle gjort mål. Fredrik Ljungberg skulle gjort mål. Våra heta målchanser var betydligt fler och klara än Holländarnas, van Nistelrooys friläge undantaget. Men vi bommade. Det förlorade vi matchen på.

Matchen i sig, blev ju ett drama som bara steg och steg och steg i sin spänningsfaktor.Visst, Holländarna hade kanske bollen mer. Men så fort Holländarna började känna att nu hade vi allt kontroll på matchen, nu var det bara en tidsfråga innan målet skulle komma, då just då högg vi och skapade en sådan där riktigt vass chans eller chansläge som måste fått våra motståndare allt mer tveksamma och försiktiga.
Det svenska EM-laget (och hela EM) har gett oss fantastiska stunder framför TV:n. Fredrik Ljungberg har äntligen visat sin kapacitet. Zlatan (din straffmiss är redan förlåten) håller på att utvecklas till en världsspelare.

På något konstigt sätt kändes det som om straffläggning inte riktigt var vår grej. Inte efter en osannolik överkörning av Bulgarien. Inte efter ett cirkusnummer med klacken i slutminuterna mot Italien eller en kvittering mot Danmark när ingen egentligen orkade.
För övrigt måste det konstateras att Frank de Boer skulle fått rött kort direkt på kapningen av Fredrik Ljungberg. Stämplar han Ljungberg så hårt och med sådan kraft över underbenet att han själv blir skadad och utbytt, ja då är det utvisning.