Barnen som sveks

Pengar kan inte reparera vad dessa medborgare drabbades av. Det offentliga tog på sig ett föräldraansvar och placerade barn i fosterhem. Men utan att direkt engagera sig i barnens fortsatta öde. Hur man än vrider på det förblir det ett svek.
Runt 500 personer har inom ramarna för vanvårdsutredningen berättat om fruktansvärda barndomserfarenheter från placeringar i fosterhem och på institutioner, från 1940-talet till 1980-talet.
Ekonomisk ersättning kan likväl göra någon form av nytta och skillnad för de drabbade i deras nuvarande livssituation. För många har skolgång och utbildning blivit eftersatt. De har känt sig mindre värda, uteslutna ur det samhälleliga ramverket, menar utredningens experter. Och det är inte särskilt svårt att förstå.
När myndigheter med sin makt tar över vårdnadsansvaret för ett barn faller ansvaret tungt på de offentliga institutionerna att göra skillnad i positiv riktning. Tanken med omhändertagandet var att erbjuda något bättre, ett stöd och en trygghet som inte verkade vara möjlig att få för dessa barn utan ett myndighetsingripande. Men trots att problem i fosterhem eller på institutioner ibland hade uppmärksammats och att myndigheterna visste att insyn och kontroll var bristfällig, var barnens situation inget som prioriterades.
Utredningens experter skriver i Svenska Dagbladet (17/1) att ”sociala myndigheter kan inte friskrivas från ansvar för vanvård och övergrepp mot barn som myndigheterna tagit på sig ansvar för. Man får helt enkelt inte göra vad man vill med dessa barn. Skadas barn genom samhällets interventioner, i dag eller i går, ska ansvar kunna utkrävas.”
Det är ännu en påminnelse om att staten, kommunen eller myndigheten inte i sig är en godhjärtad sfär. Det offentliga myndighetsutövandet är en summa av dess funktioner, dess regelverk och människorna som kontrollerar och verkar inom det.
En ersättning, som de fem experterna förordar, är relevant och påkallad.