Barnfamiljerna väljer Bamse

Tonläget blir högre och högre i den politiska debatten. Det är bra att volymen skruvas upp i takt med att valet kommer närmare. De ideologiska skiljelinjerna mellan partierna ska höras, märkas och synas. Draget till sin spets handlar val om vilket ­samhälle du och jag vill leva i.

Övrigt2010-05-05 05:00

Men risken finns att rädslan över att förlora, övergår i en vulgoargumentation, som allt färre väljare känner igen sig i. Den enda vinnaren på vulgoargumentationen är politikerföraktet.
När oppositionens gemensamma budget presenterades i veckan sprängdes en ny decibelgräns i valrörelsen.
Självklart. De utlovade skattehöjningarna på drygt två biobiljetter i månaden för en normalinkomstagare – för att finansiera en fördelningspolik från arbetare, till dem som inte arbetar – säger något om vilka partier som vill stå fast vid arbetslinjen.
Däremot är skillnaderna mellan blocken inte jättestora. Socialdemokraterna har tyglat Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna. Slagorden på Första maj var symboliska. De rödgröna vänder sig mot samma marginalväljare som Alliansen.
Och ändå spelar båda sidor med schablonblider.

Ju mindre skillnader i sak, desto skarpare blir slagorden. Oppositionen försvarar sina höjningar med att De rödgröna höjer skatten för samhällets rikaste. Alliansen vill inte vara sämre och menar att motståndarna straffskattar hela Sverige.
Slagorden förenklar, förvränger och fördummar.
Det är en seger för regeringen att den rödgröna budgeten låter stora delar av jobbskatteavdraget vara i fred. När Fredrik Reinfeldt påstår att ”vanligt folk” drabbas, av att jobbskatteavdraget försvinner i höga inkomstlägen, är han intellektuellt ohederlig. I mångas öron låter 103 000 kronor i månaden som en lön man klarar sig ganska skapligt på utan riktade skattesänkningar.

Hederligheten är inte större hos Socialdemokraterna när Mona Sahlin målar ut breda inkomstgrupper som rika. Den som har en månadslön på 40 000 kronor tvingas inte svälta veckan innan lön – men bor ofta dyrare än genomsnittet.
Storstadsregionernas kranskommuner är fyllda med hårt arbetande barnfamiljer, som har fullt upp med att försöka betala tillbaka sina bostadslån, vilka inte känner igen sig i retoriken. Bristen på igenkänning påverkar i sin tur deras intresse för politiken.
När marginalväljaren beskrivs i budgetdebatten på ett sätt som för tankarna till Krösus Sork, byter fler än en förälder kanal till Bamse. Det är inte svårt att förstå.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om