För några veckor sedan besökte Julia sin gamla hemstad Nyköping och gav en konsert med sin kvartett CoMo. Den blev den sista på ett tag, nu boar hon och sambon Fredrik From, in sig i hemmet i Malmö och fixar det sista inför nedkomsten. Det är med spänd förväntan Julia ser fram emot det nya livet.
– Vi får se hur det blir. Men jag får nog sluta ta idiotbussar mitt i natten från en spelning till en annan, det kommer att krävas lite mer planering, säger hon och skrattar.
Skrattet finns där, som en bakomliggande stämma, genom hela intervjun. Julia är verkligen en positiv människa.
– Jag var lite nervös att något skulle hända i Nyköping faktiskt, men vi lyckades ta oss igenom konserten utan problem, säger hon.
Julia är en frilansande musiker med barockviolinen som sitt redskap. När SN intervjuade henne för 13 år sedan var det just det hon vill bli – yrkesmusiker.
– Vad kul att jag vågade säga det då, annars var det inget som jag riktigt berättade. Jag kommer i håg på ett musikläger, då jag var 14–15 år, att någon frågade vem av oss som skulle vilja bli yrkesmusiker. De som satt längst fram räckte upp sina händer, och jag funderade om jag skulle räcka upp min. Jag satt ju längre bak och var inte riktigt lika bra, men jag räckte ändå upp handen, lite tveksamt.
Tiden sedan dess har kanske inte varit någon dans på rosor alla gånger. Julia valde nämligen ganska snart att börja spela barockviolin och då minskade jobbalternativen ytterligare. Men är man förälskad så är man.
– Man kan få fram en råare klang och ibland en mycket mjukare också. Det blir en ärligare klang, tycker Julia.
Förutom en annan konstruktion inne i fiolen så skiljer sig stråkarna åt. En barockfiol har en stråke som är lätt i spetsen och som enligt Julia påminner om en pilbåge.
– Och så är vi förtjusta i sensträngar.
Fiolen förändrades när de större konserthusen började byggas och när fiolens toner var tvungna att tränga igenom en hel symfoniorkester.
Vad som gör Julia så förälskad i instrumentet är att det var så här Bach, Mozart och Haydn en gång i tiden hörde sin musik för första gången.
– Och vi kan spela allt från Bach fram till Rossini faktiskt, från 1500- till 1800-talet så det är ganska mycket musik ändå, säger hon.
Julia är utbildad vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm, Hogeschool foor den kunsten Utrecht (Holland) och Kongelige Danske Konservatoriet i Köpenhamn.
Hon frilansar i grupper som Ensemble 1700, Karlsson Barock, Rosenörns Barockorkester och kvartetten CoMo, men kan bli inkallad vid andra konserttillfällen också. Det gäller att ställa upp för andra musiker, eftersom man själv kanske behöver en ersättare en dag, resonerar Julia.
– Men jag älskar att spela med vänner. Ibland kan man faktiskt prestera mer då än när man har pressen på sig, säger hon.
CoMo-kvartetten, som var den som besökte Nyköping, har spelat tillsammans i åtta år. De är bland annat väldigt populära i Danmark.
– Vi har nog spelat i alla kyrkor där. Och de flesta vill att vi ska spela Haydns ”Jesu sju ord på korset”. Vacker musik, men ganska tung. Men vi har roligt när vi spelar.
Att livet som musiker är upp och ned sticker hon inte under stolen med. Hon har många ögon på sig och som frilansare får hon kämpa för jobben. Samtidigt måste hon hålla fiolspelandet på topp.
– Jag tränar runt tre timmar per dag. Jag borde träna mer, jag vet, men jag tränar desto mer innan projekten. Jag gillar att känna pressen, blåslampan. Det är som inför en tenta. Men att vara musiker är så mycket mer. Man läser partitur, lyssnar på musik, vilket är mycket viktigt för inspirationen, man torrövar som min partner
kallar det.
Men efter så många år i branschen måste mycket sitta i huvudet och händerna redan?
– Jo, jag kan ta ledigt en vecka till exempel, men redan efter ett par dagar börjar jag ha mardrömmar. Jag drömmer att stråken glider ur handen, att jag börjar spela med vänster hand, ja sådana saker. Ska man bli väldigt bra måste man öva mycket mer än jag. Spela skalor och dubbelsvep, men det har man nog gjort sedan man var sex.
Ibland drömmer sig Julia bort och funderar på ett karriärbyte. Att bli bonde eller djurskötare har alltid funnits som en backup-plan.
– När det känns som tyngst tänker jag på det. Ett nytt liv finns bara en utbildning bort och jag är inte för gammal än. Men så får jag ett underbart projekt i min hand och jag är glad igen. Jag älskar musiken fortfarande.
Sambon Fredrik är även han violinist så det blir mycket fiolspelande hemma i lägenheten. Men Julia försöker lyssna på mycket annat också.
– Jag kan ångra att jag inte har haft någon popperiod. Nu har jag upptäckt lite annan musik som jag älskar också, som till exempel Regina Spektor. Hon kommer ju från den klassiska sidan och hennes musik är fri från krav.
Hur livet blir med den nya familjemedlemmen har Julia givetvis ingen aning om. Hon kommer att dra ned på turnerandet, men har samtidigt bokat in några jobb under hösten och vintern.
– Några småjobb, det första en månad efter födseln. En del säger att jag är tokig, andra att det kommer att fungera. Vi får se helt enkelt.
Vad kommer bli det första du spelar
för lillan/lillen?
– Vi har skojat om att det ska bli ”Jesu sju ord på korset”. När vi spelade den som mest så började det röra på sig i magen, men ett tag var vi inne på Händels Firework, då sprattlade det till rejält i magen. Men det blir nog något av Bach. Bättre vaggvisor finns inte.