Att förändra identitet är alltid ett vågspel. Det kan gå upp och det kan gå ner. Kristdemokraterna har inte mycket till fallhöjd. Det är nog snarare så att KD först och främst behöver säkra kvaliteten i det man har.
Visst är det så att namnet kristdemokraterna begränsar vilka man riktar sig till. Detta alienerar sekulära väljargrupper, en växande skara i det moderna samhället. Partinamnet signalerar i sig en blandning av tro och politik. Och detta är drag som i dagens politiska vardag mer associeras med fundamentalism än med tolerans.
Det ligger otvivelaktigt partiledaren Göran Hägglund i fatet när han säljer in sitt politiska paket till verklighetens folk. Men det beror inte bara på utanpåskriften. För att lyfta ett exempel: Partiets förbudspolitik krockar stenhårt med de mer liberala ambitioner som säger att staten inte ska pilla i folks vardag. Det borde alltså vara mer angeläget att reda ut de egna självmotsägelserna än att bara byta namn på förpackningen.
Notera att ingen förespråkar att kristendomen ska bort ur partinamnet. Förespråkarna för ett namnbyte vill betona den familjepolitiska profilen - Familjepartiet Kristdemokraterna. I vårdnadsbidraget och den starka konservativa tilltron till kärnfamiljen – och en stark skepsis inför homosexuellas rätt till äktenskap eller ensamståendes rätt till insemination - skiljer sig KD från övriga Allianspartier.
Med statsminister Fredrik Reinfeldts och Moderaternas goda minne, har Kristdemokraterna i regeringen dessutom en uttalad möjlighet att visa vad man menar med ett ”mänskligare Sverige” - via vårdfrågorna och omsorgen om svaga och utsatta.
När man pekar på att KD får många stödröster, glömmer man lätt att stödet inte enbart bygger på taktiskt tänkande från väljarnas sida. Konservativa väljare som kände sig hemma hos de gamla Moderaterna, finner garanterat delar av det de söker efter hos Göran Hägglund. Historiskt sett har KD också lyckats vinna väljare från Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna genom att fånga konservativa strömningar i sitt budskap.
Det är tolv år sedan Alf Svenssons etik och moral-val 1998: 11,7 procent. Inom Kristdemokraterna symboliserar det den stora potentialen, det där som anhängarna drömmer om att nå upp till igen.
Ingen mår bra av en självbild som ett fyraprocentsparti – oavsett vad man heter.