Bäst i världen
Sverige är bäst i världen. Socialdemokraterna ägnar stor energi åt att hävda detta i riksdagsdebatterna och i den egna propagandan. Läser man mellan raderna serveras man också den påstådda förklaringen till denna världsledande position. Det är inte i första hand en följd av att vi har duktiga företag eller högkompetent arbetskraft, utan att vi har en socialdemokratisk regering.
Men den som påstår sig vara bäst på allt har svårt att förbli trovärdig. Sverige är framgångsrikt i ett antal internationella jämförelser, men står ingalunda i en klass för sig. I en påstådd paradgren som arbetslöshetsbekämpning, exempelvis, är det åtta andra EU-länder däribland Danmark, Irland, Storbritannien och Holland som visar upp starkare resultat än den svenska regeringens politik mot arbetslösheten.
Varför då påstå något som är så lätt att motbevisa? Det handlar inte om sant eller falskt. Målet är att måla upp en bild som talar till den lilla nationalisten inom oss, en önskan att vara lite bättre än de andra.
Den här taktiken erbjuder också en rask reträttväg i alla jämförelser där Sverige inte är bäst. Då byter man fot, och talar i stället om att vi ska vara stolta över Sverige och att vi inte ska skämmas för att bo här. Det tar man till för att få åhörarna att glömma bort att det alldeles nyss kommit en legitim invändning mot det första påståendet; att Sverige, endast med socialdemokratisk regering, är bäst i världen.
Det går att jämföra med idrottens klubbkänsla, en lojalitet som ofta bygger på många, starka känslor. Klubbkänslan förklarar varför supportrar kan lägga stora pengar på exempelvis säsongskort, även när den idrottsliga kvaliteten sedan länge underminerats av dåliga spelarköp, undermålig taktik och visionslösa ledare. Motgångar är domarens, ödets eller kanske EU:s fel.
Allt som allt är detta en noga uttänkt propaganda. Det går att vinna val på ohejdad nationalism; förutsatt att ingen upptäcker att man egentligen försöker prata bort egna tillkortakommanden.
Olof Jonmyren
Så jobbar vi med nyheter