Bäst när det blåser

Att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har ett monumentalt förtroende hos väljarna i jämförelse med ledaren för oppositionens främsta parti är inget som numera föranleder ens ett höjt ögonbryn. Det krävs något extremt för att på kort sikt kunna förändra förtroendebilden som vi ser nu.
I mångt och mycket påminner Socialdemokraternas sumpmark om de svårigheter som förre Moderatledaren Bo Lundgren ställdes inför. Till slut spelar det ingen roll vad man säger eller gör – man har gått ner sig så djupt att man till och med blir trött av att stå stilla.
In i stället för Bo Lundgren kom Fredrik Reinfeldt – torrskodd och utan tegelstensryggsäck. Vinden vände med växande vänskap inom alliansen. Därefter har dessa partier visat en förmåga att samla växande stöd när det blåser snålt i omvärlden. I jämförelse med krisen 2008–2009 är opinionskurvorna snarlika.
Det är när statskassan står på plus som den mer utgiftsorienterade oppositionen förmår att samla stöd, då när det ser ut som att det finns stålar att spendera. Men att investera i utveckling är att lägga pengarna rätt när de behövs som mest, inte bara breda på stort åt alla håll. Oppositionens pedagogiska problem är i så motto betydligt mer än Håkan Juholt, precis som det var betydligt mer än Mona Sahlin.
Alliansen har för tillfället två framgångstrender, ett ramstarkt stöd för Moderatledningen och ett till synes växande intresse för Centerledaren Annie Lööf. Det senare må vara en liten effekt, men den tjänar som illustration till att politikens vindar inte alltid håller stormstyrka. Ofta är det just när snålblåsten börjar mojna något som möjligheter uppstår. Då ser vi om ett ledarskap bär eller brister.