Bättre med mer musik
Hitta Hov eller En fäktmästares vedermödorStockholms BarockensembleSkådespelaren Uffe ErikssonPelles LusthusArr: Nyköpings Kammarmusik-förening, Sörmlandsbanken
Barocken är annars en outtömlig epok i musikens historia. Antika och bibliska ämnen avhandlas gång på gång i operor och oratorier. När Händels London-publik tröttnade på Julius Caesar på italienska kom Messias på engelska i stället.
Men det hinner hända mycket från epokens början till dess slut, från Monteverdis opera år 1607 om Orfeus till Bachs och Händels död cirka 150 år senare.
Spelskickligheten drivs upp, på fiol av sådana virtuoser som Corelli och Biber. Och genrer som sonat, svit och konsert får allt fastare ramar.
De första offentliga konserterna för betalande publik växer fram. Men för musiker och tonsättare gällde det länge att ändå skaffa sig en så välbetald och säker anställning som möjligt. Ty furstehoven krävde ständigt ny musik liksom kyrkor och katedraler.
Även Mozart var länge furstlig hovleverantör av musik.
I dag vet vi mer om barocken än någonsin och även det mest perifera finns inspelat på skiva.
Gemensamt sedan ett par årtionden verkar vara att man måste spela på gamla instrument, original eller nybyggda kopior.
Sedan har trenderna skiftat, från tyskt akademiskt och korrekt till italienskt fullblodigt och fräsigt (hör bara på grupperna Europa Galante och Il Giardino Armonico).
Här någonstans kommer Stockholms Barockensemble in i bilden med en spelstil åt det fräsiga och dynamiska, att döma av gårdagens konsert. Stommen var fem stråkar, från fiol till kontrabas, plus cembalo förstås samt en travers (en flöjt av trä) och en fagott för solospel och färgläggning.
De klingade alla utmärkt i Pelles Lusthus, friskt och med varje instrument tydligt profilerat.
De började också påpassligt med förspelet till just Monteverdis Orfeo och slutade med en flöjtkonsert av Telemann.
Men just det, någon vanlig konsert skulle det ju inte bli utan en pedagogisk tidsresa från vår tid till barocken under ledning av fäktmästare Axel Mantel, alias skådespelaren Uffe Eriksson, som med hög röst och pondus à la Gustav II Adolf intog scenen.
Idén kan i sig vara utmärkt. Vi fördes till Kung Leopolds hov, där alla tröttnar på att ha en kung som ständigt somnar.
Alltså tvingas Axel rida ut i världen och leta efter nytt hovfolk, och det blir vi i publiken som utsätts för olika prov innan vi kan godkännas.
Sålunda gäller det att höra vilka djur som härmas i musiken: en kväkande groda i kontrabasen, en morgonhes tupp i fagotten, en smeksam katt i fiolen. Notera här också att det var Heinrich Ignaz Frans von Biber, som långt före sin tid imiterade och skrev sådan här och annan programmusik.
Bäst fungerar nog de praktiska momenten i en frimodig skolklass på låg- eller mellanstadiet. Någon måste ju försöka ge barn och unga ingångar till äldre tiders liv och musik, och då är säkert övningar i att hälsa och fäktas lämpliga.
I går var de allra flesta vana konsertbesökare, som förvisso syntes deltaga å det livligaste. Men jag gissar att många med mig gärna skulle ha velat njuta av ett rejält stycke musik ostört, om man får säga så, som avslutning.
För Stockholms Barockensemble gav verkligen sådan mersmak med sitt spel att slutet på det tre kvart korta programmet nu blev rumphugget utan en sådan fortsättning.
Så jobbar vi med nyheter