Behöver fler repor i lacken

Den enda människa hon träffar regelbundet är en liten pojke som saknar en fast punkt i tillvaron.
I pojken ser hon något av sig själv och den resa hon själv gjort. Från Sverige till Nya Zeeland. Från skräckslagen flicka i ett misshandelshem till mogen kvinna med prydligt sorterade (förträngda) minnen. Från Marianne till Marion.
”Det goda inom dig” är en ny roman av svensk-nyzeeländska Linda Olsson, som i sina böcker kombinerar ett kultiverat, filosofiskt tonfall med riktigt ruskiga historier om våld, utsatthet och uppslitande förluster.
I ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” var den centrala skildringen av försiktigt spirande vänskap mellan två sorgmärkta kvinnor stark nog i sig för att bära hela boken. I ”Sonat till Miriam”, däremot, var den melodramatiska tonen för stark, och slutresultatet blev inte riktigt njutbart. ”Det goda inom dig” har större likheter med den första boken men skruvar åt handlingen hårdare.
Linda Olsson håller hög klass i flera avseenden. Framför allt briljerar hon med sin förmåga att gestalta olika sorters relationer, vare sig det gäller symbiotiska syskonband, befriande vänskap eller omstörtande kärlek. Hon hittar kroppsspråket, tonfallen och scenerna som får oss att förstå och vilja veta mer. Tillsammans med den säkra tajmingen räcker det långt, men inte ända fram.
Linda Olssons svaghet är hennes överdrivna prydlighet. Här finns inga överhoppade maskor, inga repor i den högpolerade lacken. Jag kan sakna den vanvördiga ironin hos en Kate Atkinson eller den bedrägliga berättartekniken hos en Alice Munro, för att jämföra med författare som dras till lika svarta händelser som Linda Olsson. Mariannes/Marions tragiska livsöde är så uppenbart påhittat och konstruerat att det inte riktigt griper tag, trots att många enskilda scener är mycket livfulla.
Det blir några penseldrag för mycket till slut, och berättandets magi, den som förvandlar Pinocchio till en pojke av kött och blod, får inte verka med full kraft.
”Det goda inom dig” påminner istället lite om den där sortens perfekta stilleben som man beundrar men ganska snabbt vänder bort blicken ifrån.