!Kommunal beslutsmakt är ibland mer fjärrstyrd än självstyrd. När staten går in och pillar på kommunernas ansvarsområden uppstår två problem; den lokala makten sätts på undantag men räkningen blir ofta kvar.
I Nyköping rynkar politikerna, och inte minst det rödgröna styret, bekymrat på pannan inför budgetutmaningarna för 2013. Fjolårets underskott för vård och omsorgsnämnden, 44 miljoner, blir en extra stor ryggsäck att släpa på. Till stora delar är bördan självförvållad och något beslutsfattarna får ta ansvar för, via nya kostnadsramar, effektiviseringar och/eller besparingar. Bästa möjliga vård och omsorg ska levereras för skattepengarna.
Nya regler för minibemanning på demensboenden beräknas öka kostnaderna för Nyköpings kommun med 26 miljoner kronor (SN 4/6). För en verksamhet som redan har ett stort underskott att beta av, ökar då bördan ytterligare.
Statens krav på minimibemanning behöver inte vara det allra mest effektiva sättet att garantera hög omsorgskvalitet. Om alla verksamheter får samma minimikrav kan en del ändå ha för lite personal, medan någon annan kanske hade klarat sig med färre. Generella krav är trubbiga verktyg.
Å andra sidan kan en viss garanterad bemanning vara ett led i att skapa trygghet hos boende och väcka förtroende hos anhöriga. Kvaliteten för brukarna måste stå i fokus och att slå fast grundläggande kvalitetskrav i olika former är alltså inte fel. Frågan är bara vem som ska betala.
Rikspolitiker tar gärna lokalpolitiska beslut utan att ta ansvar för finansieringen. När det är staten som via Socialstyrelsen pekar med hela handen och driver upp kostnaderna i kommunerna, då bör staten också ta notan.
Annars kommer kommunerna ideligen i kläm.