Bidragsbekymmer i vår herres hage

Betesmark med 59 träd per hektar antas lämna ett ovärderligt bidrag till den biologiska mångfalden. Men betesmark med 69 träd per hektar är så trädrik att den inte anses vara värd något stöd. Eller som Anders Edling förklarar det i måndagens SN (16/8): ”Vi har valt att rita bort de delar av marken där det finns träd som vi vill ha kvar från det område vi söker stöd för”. Hade Anders Edling huggit ned fler träd hade han kunnat inkassera 350 000 kronor till i stöd för upprätthållande av biologisk mångfald. Trots att den biologiska mångfalden då blir något mindre.
Byråkrati, någon? Rimliga spelregler?
Stödet finns där för att samhället – hela vägen in i EU-apparaten – anser det värt att lägga skattepengar på att, exempelvis, bevara ett haglandskap som annars skulle förändras när det inte längre betar lika många djur där som förr. Den biologiska mångfald som dessa betesmarker bär anses ha ett så högt värde att offentliga resurser läggs på att bevara den. Ur ett naturvårdsperspektiv går det alltså att argumentera för stödinsatserna. Men det är krångelskapande – och rent principiellt förblir stödet likväl problematiskt.
Marknaden förändras, samtidigt som politiken anser det viktigt att bevara det som var. All jordbruksverksamhet inom unionen präglas av samma intressekonflikt. Samhällsintressen krockar. Marknadskrafter sätts ur spel.
Samtidigt som jordbruksföretagen ska vara effektiva, marknadsinriktade och prispressande för att leverera kvalitetsprodukter till ett rimligt pris för konsumenterna, får företagarna stöd för att hålla traditionella landskapsbilder intakta. De offentliga bidragsmedlen motiveras främst med naturvårdsargument, men det handlar även om att det öppna landskapet är en del av Sverigebilden och den naturskatt som bland annat stärker turismens kommersiella möjligheter.
Det kan tyckas att det är den strömlinjeformande byråkratin som är boven i dramat med träden i hagarna. Generella regler går före lokala förutsättningar, trots att endast Sverige svenska hagar hafva. Därför borde väl skillnaderna också återspeglas i reglerna för stöd för bevarande av biologisk mångfald? Förutsättningen för naturvårdsinsatser är att de måste vara pricksäkra.
Å andra sidan. Själva poängen med ett centralstyrt system är att stödet ska vara lika för alla, så att bidragen inte snedvrider konkurrensen – inom unionen. På papperet. Svenska myndigheter, satta att kontrollera att stödsystemens regelverk följs, är ur ett EU-perspektiv ofta effektiva och noggranna. Samtidigt finns andra delar av EU där det sannolikt inte räknas så många träd, om vi säger så.
Ur ett globalt perspektiv är den EU-gemensamma jordbrukspolitiken ett konkurrenshinder. Det är den stora problematiken som måste göras något radikalt åt. För så länge jordbruket är alltför beroende av stöd och bidragsregler för verksamheten, kommer företagaren att vara utlämnad till politikens nycker, låst i korta tidsperspektiv och med spelregler i ständig förändring.
Ibland är det svårt att se skogen för alla träd.