Det våras för en ny säsong av förortskravaller. Och i veckan kom de första rapporterna från Västkusten. Flera nätter i rad har ungdomar i Frölunda anlagt bränder – och gått till attack mot räddningspersonalen, som har i uppdrag att släcka elden. Utvecklingen är inte bara ett allvarligt hot mot räddningstjänstens arbetsvilkor.
Den är första steget i en pågående ghettoisering av svenska förorter.
När upploppen i Clichy-sous-Bois utanför Paris spred sig över stora delar av Frankrike, för snart sex år sedan, var den allmänna uppfattningen att något liknande inte kunde hända i Sverige. Vad som skett sedan dess talar ett annat språk. Bilbränder är inte längre uppseendeväckande, unga som kastar sten på brandkåren har blivit en vana. Rosengård, Tensta, Biskopsgården är antagligen bara en början. Inget talar för att städer i Linköpings, eller Nyköpings, storlek bör uteslutas.
Situationen är oroande. Och flera av de sociala problem som finns, är inbyggda i en misslyckad stadsplanering. De områden som byggdes, för att den svenska arbetarklassen skulle ha möjlighet att bo naturnära, håller idag, som isolerade öar, den etnifierade underklassen på säkert avstånd från alla fungerande arbetsmarknader. Lösningen är praktisk, eftersom jobbskatteavdragens Sverige inte behöver se misären.
Miljonprogrammens bilfria innergårdar framstår som ointagliga fort. Den mest effektiva åtgärden för att förhindra ännu fler svenska ghetton är – och jag förstår att argumentationen är radikal – förmodligen att riva de mest eftersatta hyreskasernerna.
När Socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson Veronica Palm uttrycker naiva drömmar om ”att låta betonghusen bli nya solsidan” (AB 19/4) blundar hon för långt gångna samhällsstrukturer, vilka aldrig lär fixas av Rot eller Rut.
Den politiskt medvetna placeringen av utsatta invandrargrupper i miljonprogrammen, medborgarnas ömsesidiga ointresse för varandra, och omänskligheten som präglar arkitekturen i sig, är socialdemokratins främsta misslyckande. Allt medan Alliansen inte behöver göra annat än att föreslå ekonomiska frizoner, eftersom den ängsliga medelklassen är först att lämna sönderfallande lokalsamhällen.
Kvar står unga, arga män med stenar i händerna – och ännu en sysslolös sommar framför sig.