Att den militära delen av insatsen tonas ned är glädjande. Visst krävs grundläggande säkerhet för att skapa jobb och välstånd, men orsakssambandet går även i andra riktningen. Folk med ett ordnat liv, ett arbete och en inkomst, ställer inte upp som villiga soldater i krigsherrarnas led. Den humanitära hjälpen har varit för nedprioriterad.
Med biståndsinsatserna följer dock ett gissel, korruptionen, vilket dominerade pressträffen om rapporten.
Socialdemokraten Kent Härstedt tryckte särskilt hårt på denna punkt. Det var en välkommen markering från en person vars parti historiskt betalat ut stora mängder bistånd till tvivelaktiga enpartistater.
Korruption har alltid funnits, så även i Afghanistan. Men många bedömare menar att problemet har tilltagit på senare år. Förvånande är det inte.
Enligt den ideella organisationen Global humanitarian assistance uppgick världens totala bistånd till Afghanistan till 6,2 miljarder dollar år 2009. Enorma summor för ett land vars BNP är ynka 15,6 miljarder.
Tillfället gör tjuven.
I den partiöverskridande rapporten deklareras att ingen korruption kan accepteras i det svenska biståndet. En självklar princip att arbeta mot, men som möter en problematisk verklighet. Avhandlingen ”Mutor i det godas tjänst” från Lunds universitet visar hur biståndsarbetare ofta slits mellan idealet om noll korruption och viljan att genomföra en effektiv insats. Ett korruptionsfritt bistånd är på många platser en utopi.
Vill vi hjälpa människor i nöd måste nyttan med biståndet vägas mot riskerna för mutor och förskingring.
Biståndet med minst korruptionsrisk behöver inte nödvändigtvis vara det bästa. Hjälparbete som exempelvis involverar civilsamhället - och som överlåter en del av makten över biståndsresurserna till de nödställda - riskerar att öka problematiken då kontrollmöjligheterna minskar. Det ska inte få överskugga metodens fördelar. Lokal förankring ger bättre effektivitet, högre legitimitet och en långsiktigare hållbarhet.
Korruptionsbekämpning är inte det enda, eller ens det viktigaste, målet med bistånd.
Det är en knepig avvägning. När blir korruptionen så omfattande att biståndet blir kontraproduktivt? När är de långsiktiga vinsterna inte tillräckliga för att försvara ett bistånd som delvis landar fel?
Dessa frågor rör själva kärnan i Afghanistaninsatsen - hur vi mest effektivt hjälper det afghanska folket. Ändå lämnas de åt sidan i den rapport som lagts fram. Det är synd. Vi behöver en seriös diskussion om gränserna för vårt arbete i Afghanistan.