Bitsk Reuter räcker inte

Precis som otroligt många andra svenskar gillar jag verkligen sitcomen om familjen i radhuslängan i Vivalla utanför Örebro. Åtminstone de första säsongerna med originaluppsättningen av skådespelare. Även den första långfilmen som kom för 14 år sedan var sevärd.
Jag har dock inte sett den teaterföreställning som visades i Kalmar sommaren 2009. Då firade Gustav (Allan Svensson) och Lena (Suzanne Reuter) sin 30-åriga bröllopsdag. Det gör de även i den här långfilmen.
Barnen är utflugna och Lena är sjukt trött på Gustav. Sedan han pensionerades från brevbärarjobbet har han tillbringat sin tid framför teven, med fotboll i alla divisioner. Och om inte Gustav rycker upp sig hotar Lena att lämna honom. För gott.
Det blir en minst sagt jobbig helg för Gustav. För på pensionatet där paret tar in under sin ”kärlekshelg” bor även den legendariske fotbollsspelaren Tommy Franzén (Peter Dalle). Han ska nämligen återförenas med laget från VM i Västtyskland 1974 under en nostalgimatch.
Tyvärr är inte detta det enda sidospåret i historien om det krisande Svenssonäktenskapet. Och något måste ju manusförfattarna fylla ut speltiden med.
Men förvecklingarna och alla turer hit och dit blir väl många. Och ibland grymt fåniga. Som när stackars Lena i en scen ligger under en fåtölj och smyglyssnar på en annan gästs telefonsamtal. Sådana förnedringar vill åtminstone jag helst slippa se.
Suzanne Reuter är dock betydligt bättre än manuset. Lena borde till exempel ha fått fler rappa och bitska repliker att drämma till med. Likaså är Peter Dalle rolig. Inte minst när han tas för en konstnär och tvingas beskriva de tavlor som Gustav påstår att Dalles fotbollsspelare har målat.
Så visst skrattar jag. Men mest blir jag hungrig. För det är inte bara närbilder på uppspärrade ögon och menande blickar som fyller den stora bioduken, utan även frosseribilder på all mat som den allt större Gustav dreglar över.