I politik behöver man skilja på sak och person. Det ingår i det politiska spelet att förneka olika falanger och inte kritisera sina partikamrater. Folkrörelsen löser sakkonflikterna bakom stängda dörrar, för att kunna hålla en så enad front som möjligt.
Socialdemokraternas extrakongress var ett mästerverk i att få olika viljor att ge sken utav att vilja lika. Och sedan kongressen har Sahlin följt partiets tradition och försvunnit ut från strålkastarljuset. Men i samband med att Thomas Bodström nu släppt sin bitterbok ”Inifrån: makten, myglet, politiken” får hans tidigare chef en gratismöjlighet att kommentera statusen för socialdemokratin.
Mona Sahlin är förvånansvärt öppen i sin första intervju sedan hon tvingades iväg från partiledarposten. Hon ger Bodström rätt i tesen om att Socialdemokraterna lider av gamla strukturer och att rörelsen måste bli öppnare i sättet att rekrytera förtroendevalda (DN 30/5).
Kraven på öppenhet är självklart lätta att driva för politiker som föddes in i partiet och, som i Sahlins fall, tillbringat hela sina vuxna liv i toppolitiken.
Det är inte slutsatserna i sig som är sorgliga. Det sorgliga är att varken Thomas Bodström eller Sahlin vågade uttrycka sig på samma sätt när man hade den faktiska makten att förändra. Vad fegheten säger om sakernas tillstånd tål att funderas över.
Mellan raderna kan Mona Sahlin inte dölja sin bitterhet över att slutet blev som slutet blev. Hon konstaterar lite krasst att Håkan Juholt – han som var så snabb med kramen på kongressen, så snabb att ömhetsbeviset hann fångas av samtliga TV-kameror – inte tillhör hennes vänkrets.
Återigen upprepar Sahlin hur det blev för mycket rött i det rödgröna samarbetet och att hennes stora misstag var att hon missbedömde synen på Miljöpartiet i rörelsen.
Därutöver får den rutinerade försvarspolitikern Juholt en välriktad giftpil för oförmågan att hantera Libyenkrisen. Och någonstans där befinner sig oppositionens största parti.
Slaget om Sahlin-epokens historieskrivning har börjat. Framtiden med Juholt-epoken är ännu oviss.
Bitterböckernas och giftpilarnas vår
När Mona Sahlin sagt sin sista mening, i sitt sista tal som partiordförande för Socialdemokraterna, möttes hon av en rungande applåd. Därefter kom SSU:s ordförande Jytte Guteland och Sahlins efterträdare Håkan Juholt upp på scenen och gav henne varsin kram. De första som kramade Mona Sahlin, var samma personer som iscensatte hennes avgång.
Så jobbar vi med nyheter