Bittra slut och goda fortsättningar
Det var inte det slutet man hade önskat en av Bissarnas stora spelare. Peter Berggren ratas av klubben. Han bedöms inte hålla måttet längre. Det heter lite fint att man tyvärr inte kan komma överens om de ekonomiska villkoren, men Bissarna har förstås tänkt till och insett att det är bättre att lägga pengarna på annat.
Det måste ha smärtat en del att rata den store återvändaren, men vill Bissarna vara en klubb som satsar mot eliten kan man inte hålla på med sociala verksamheter som kostar mycket mer än de smakar.
Peter Berggren fick förra säsongen förstörd av skador och när han kom tillbaka var det mycket riktigt en stukad veteran som inte orkade vara den pappa och ledare han kunde ha blivit.
Berggren var ett frågetecken som Bissarna inte hade råd med.
Fredrik Åström, däremot. Där har Bissarna använt Berggren-pengarna på ett sätt som måste applåderas. Han är bara 24 år men det är en innermittfältare som varit tveklöst ordinarie i många år i ett lag som haft kapacitet att tillhöra toppen i superettan.
Bissarna har fått sin målvakt och sin innermittfältare. Snart skriver anfallaren Tomas Andersson på för ett nytt år och det är lika bra det. Han blev inte tongivande som man hade hoppats förra säsongen men han var riktigt nyttig mot slutet. Kapaciteten finns, spelartypen behövs och kontinuitet är viktigt. Inte minst för igenkänningsfaktorn, för publiken. Den måste Bissarna ha med sig på vägen uppåt.
Lägg till ett gäng spelare för den bredd, utvecklingspotential och konkurrens som också måste till när Bissarna ska vidare, men de kommer, där är det inga problem.
Problemet heter snarare Andreas Sandberg, han som kallas för Slasken. Visst hade det varit coolt om han hade haft det smeknamnet för att han samlar upp där andra har sölat?
Nu vill han sluta och där behöver man lägga kraft och pedagogik i övertalningsförsöken.
I min bok är han en av Bissarnas viktigaste spelare, en typ som alla lag bara måste ha.
Han är inte mittfältaren som passar Bissarna till superettan. Det är inte ens säkert att han tar plats i startelvan alla gånger. Kanske går gränsen för hans kapacitet vid division 2, jag vet inte.
Men jag vet att han behövs något alldeles förtvivlat mycket. Varje lag som vill något behöver en tjurig jävel som spelar hjärtat ur sig om det så krävs. Slasken gör det även om det inte krävs.
Han är en tränares önskedröm när det står 11 i seriefinalen och det är 20 minuter kvar och nervdaller. Han är en mardröm för motståndarnas spelfördelare. Han är en ledare med rätt attityd till uppgiften.
Håkan Mild har fått så många skopor skit genom åren att jag kan bli alldeles ledsen, för i det här fallet ljuger inte statistiken. Lägg karln i en gipsvagga i mittcirkeln och IFK Göteborg vinner. Landslaget också, på den tiden.
Det är liksom Håkan Mild som är poängen med en sån som Andreas Sandberg.
En annan sak: över 50 döda i Dakarrallyt sedan starten 1979. Jag vet inte var gränsen går för de moderna spektakel som motsvarar antikens gladiatorspel. Det är kul med dårar, vi fascineras av dem. De och deras tävlingar har sin plats i våra hjärtan men för mig har gränsen gått. Lägg ned.
En annan sak till: Mattias Ekström är en hjälte i mitt motorsporthjärta och Jonas Jacobsson var ju fantastisk och allt det där (seglartjejerna har jag glömt namnen på) men när Sveriges folk ska rösta fram den folkkäraste idrottaren och Jerringpriset ska delas ut då får inte Zlatan Ibrahimovic vara med, då får inte Henrik Nilsson och Markus Oscarsson vara med bland de sista tio namnen. Jag vet inte om det är Jerringpriset eller svenska folket man ska lägga ned?
En annan sak igen: söndag eftermiddag, NyköpingBofors. Huke er i bänkera, för nu laddar di om.
Så jobbar vi med nyheter