Centerpartiet och Kristdemokraterna är mellansyskon. De har inte M:s förväntningar på sig att föra någon familjetradition vidare – men har inte heller obegränsad frihet.
Maud Olofsson har under hela mandatperioden intagit rollen som den duktiga mellansystern. Hon vill vara kompis med alla och blir därför inte bästa vän med någon. Valet är diplomatiskt och ganska dumt.
Ju mindre en diplomat syns, desto bättre.
Kvar i den lyckliga familjen är Folkpartiet. Jan Björklund har under hela mandatperioden personifierat en bråkig lillebror. Han är frispelaren som driver sina äldre syskon till vansinne – men som alltid lyckas att fånga sina föräldrars gunst. När Allianspartierna är överens om att ligga lågt, hoppar Björklund högt.
Blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. När FP i helgen samlas för landsmöte i Västerås finns anledning för Jan Björklund att se framemot valrörelsen med viss tillförsikt. Ännu har inget opinionslyft kommit – men FP:s attityd till Allianssamarbetet lär inte skada honom.
Tvärtom har Björklund satt rätt profiler, på rätt platser. Folkpartiet har inte minst triss i damer: Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson och Marit Paulsen. Räkna med att FP:s mest framträdande EU-politiker drar en lans för såväl EMU som Nato i valrörelsen. Moderaterna kan inte.
Centern och KD vågar inte.
I energipolitiken råder samma läge. Med regeringens energiuppgörelse i hamn, ligger båten förtöjd. Jan Björklund kommer att göra utbyggnaden av kärnkraften till en profilfråga. Fullt medveten om uppgörelsens sprängkraft - och skillnaderna i synen på kärnkraft inom Alliansen – kommer FP fortsätta att frispela.
Agerandet är inte alltid intellektuellt hederligt. Folkpartiet retar med jämna mellanrum sina äldre syskon mer än vad som kan accepteras. Men om man vill få sin vilja igenom krävs vassa armbågar och ett stort ego.
Jan Björklund är ensam i familjen om att ha lika mycket av båda.