Få saker har förändrats lika mycket de senaste åren, som våra sätt att kommunicera. På några decennier har telefonkatalogen gått från en nationell angelägenhet, till en död affärsidé. Fler och fler hushåll väljer bort fasta telefoner, mer och mer information laddas ner i mobilen.
Telefonen är inte något vi bara använder för att ringa med; den är en kamera, en musikspelare och en dator. Och de som har förstått mest av denna revolutionerande utveckling är, i vanlig ordning, den yngsta tredjedelen av befolkningen.
Dagens skolelever växer upp med sina mobiltelefoner på en armlängds avstånd. För den genomsnittliga tonåringen är telefonkatalogen ungefär lika kommunikativ som en runsten.
Den mobila utvecklingen saknar inte risker; en integritetskränkande bild kan finnas på nätet inom några sekunder, ett nedladdningsbart spel kan ruinera vilka föräldrar som helst.
Ändå. När plus och minus läggs ihop är summan positiv. Teknikutvecklingen bör absolut bejakas. Inte minst inom ramen för skolundervisningen. Därför kan jag inte låta bli att småle åt utbildningsminister Jan Björklund (FP) när han dundrar att elever, som använder smarta telefoner i samband med nationella prov, beter sig ”oacceptabelt” (SR 4/5).
Björklund – själv ett barn av telefonkatalogsgenerationen, och en av få politiker som inte verkar förstå teknikens möjligheter – har förvisso rätt i sak. Det är inte rättvist mot klasskamraterna, om några elever sitter och slår upp årtal i telefonen under historieprovet. Då fuskar man.
Å andra sidan. Skolans uppdrag är inte att ge Jeopardy-kunskaper. Eleven som enbart skriver att Andra världskriget slutade i september 1945; utan att kunna förklara varför och på vilket sätt, lär inte få högsta betyg i alla fall. Däremot har eleven faktiskt visat en viss kännedom om hur man söker fakta.
På samma sätt som företaget med telefonkatalogerna aldrig lär övertyga mina grannar om sin produkts förträfflighet, finns ingen mening med att svenska politiker och lärare försöker hålla klassrummen fria från smarta telefoner.
De bör integreras som en självklar del av skolundervisningen.