Att Londonklubben Millwall hade rykte om sig att ha de värsta fansen och att bjuda på en dos av våldsromantik hade man ju hört. Men att det skulle vara så galet – så fullständigt absurt kunde jag inte tro.
Förra lördagen var jag i London för att se cupmatcher. En av dessa var på The Den i södra London, hemmaarena för Millwall. Av en slump hade vi fått platser precis intill Millwallfansen.
Vi trodde att allra längst ut på långsidan var det lugnt. Men det visade sig vara långsidehörnet mot kortsidan där bortafansen från Everton stod. Och det var ingen tvekan om att Millwalls fans ville komma så nära dem som möjligt. För att kunna trakassera dem matchen igenom.
Vilket man gjorde högt och ljudligt före, under och efter match. Jag har aldrig sett så många vuxna välklädda män bete sig så vulgärt och rått. Dessa uppblandade med människor från betydligt enklare förhållanden, alla påtagligt berusade. Själva spelet på plan kändes som något sekundärt. Blickarna var mestadels riktade mot kortsidan.
Tyvärr var det slagsmål innan match där en person blev illa skuren i ansiktet. Vi gick förbi en annan plats där det uppenbart också varit ordentligt med bråk eftersom hela gatan och båda trottoarerna hade ett lager av krossat glas.
Det förekom försök till planstormningar i slutet och efter matchen. Alla dessa hade ett mål – att komma fram till Evertonklacken.
Det sjuka var trots att vi var (häpna och förundrade) åskådare var det svårt att inte bli påverkad av denna galna psykos.
Matchen dagen efter, Chelsea–Sheffield Wednesday var lugnare. Innan match sprang vi på två bortafans som talade vitt och brett om sitt kära lag. När jag sedan berättade att vi även sett en match på lördagen frågan han glatt vilken.
– Millwall–Everton.
Wednesdayfanset stelnade till och bara stammade "Ohh", "Ooooohh" och blev sedan tyst en lång stund.
– Jag kan garantera dig att vi bara ska sjunga, konstaterade han sedan.