Men på onsdagens fullmäktige var brösttonerna höga, när Olov Zakrisson försökte motivera varför oppositionen inte borde ha en vice ordförandepost i kommunstyrelsen.
Zakrisson påminde om en uppretad terrier; förbannad på de andra hundarna i rastplatsen. Tvungen att dricka vatten med jämna mellanrum, för att kunna fortsätta skälla.
Politiken vinner inget på tradition och gamla seder, dundrade han. Förnyelsen var kommen i form av en upptrissad debatt och demokratisk solförmörkelse.
Oppositionen har ingen rätt till en plats i kommunstyrelsens presidium. Däremot är en andra vice ordförandepost ett uttryck för politisk hederlighet. Blocken är i princip jämnstora. Moderaterna är med 28,6 procent av rösterna Oxelösunds näst största parti.
Att få sitta med vid bordet, kan inte jämföras med att äga inflytande. Det borde således inte vara några konstigheter att låta Moderaterna få representera oppositionen i kommunstyrelsen. Men Socialdemokraterna gjorde en annan slutsats och nominerade Catharina Fredriksson (S) som vice ordförande, och Vänsterpartiets gruppledare Patrik Renfors, som andra vice. Om Zakrissons agerande var ett utfall av maktfullkomlighet, eller politisk osäkerhet, har mindre betydelse.
Hur som helst visar resultatet en spricka i den socialdemokratiska partigruppen.
Två röster från majoriteten gick till Dag Bergentoft som, tillsammans med sin partikollega Leif Thor, gjorde ett mer resonerande intryck på onsdagens fullmäktige.
Utfallet avslöjar att Oxelösunds blivande kommunalråd inte lyckats ena sin partigrupp. Och utöver att Zakrisson fick ett rejält hundben att bita i, har Vänsterpartiet stor anledning att vara besvikna på Socialdemokraterna.
Samarbetet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får slagsida; dels förlorar Patrik Renfors politisk tid, dels är förtroendet mellan vänstern och Socialdemokraterna kantstött.
Vänsterpartiet i Oxelösund lär aldrig rösta med oppositionen – men Renfors kan inte ha räknat med att bedragas av borgerliga kollaboratörer. Det bör svida i hans mörkröda själ.